Det krävdes alltså kravaller i Husby för att få igång en riktig diskussion om segregationen i Stockholm. Vi vet att välfärdens nedskärningar slår mot de människor som har minst resurser, både ekonomiskt och socialt. Och även de höjda hyrorna. Vi vet också att det gör att andra privata aktörer tar sig ifrån området. Och sen även de medborgare som fått bättre utbildning och jobb och börjat tjäna bättre. Brain-drain brukar det också kallas. En del som flyttar från orten säger att de har flytt ifrån orten. Där finns inte samma chanser för ett gott liv. Inte lika bra förskola för barnen, inte lika stora möjligheter för jobb, inte lika många fritidsaktiviteter.
Så får det inte vara. Ambitionen för Husby måste vara högre. Då måste vi satsa mer på Husby. Vi vet det.
Integrationsministern Erik Ullenhag var med i Studio Ett igår och fick han frågan om vad han tyckte att mötesplatsen Husby Träff flyttades till mindre lokaler utan att fråga om medborgarnas synpunkter, vilket resulterade i att det dåvarande Husby Träff ockuperades av medborgare. Han svarade inte på frågan, utan sade att det är positivt att stadsdelsförvaltningen har lokalkontor i Husby. Fokusera på det positiva.
Egentligen har han inte så mycket att säga om folkpartiets ambition för integration, då den har fastnat i en alliansväv av moderat arbetsmarknadspolitik och kristdemokratisk social- och bostadspolitik.
Han kan alltså inte säga så mycket mer än att det är viktigt att satsa på skolan och polisers dialog med området. Det är svårt att inte hålla med. Men det är inte lösningen på problemen i Husby. Resurstilldelningen till skolan hänger mycket på vad som sägs i Stockholms stadshus, inte vad som sägs i Husby. Därför skulle hela Järvaområdet må bättre om de var en egen kommun, där de som fattar besluten bor i området. Önsketänkande. Så länge behöver politikerna lyssna på sina medborgare.
Den här texten (http://www.aftonbladet.se/ledare/ledarkronika/anderslindberg/article16819288.ab) är läsvärd, inte för att den handlar om “högern”, utan för att den pekar på en viktig sak: i slutändan är Husbys fråga Sveriges fråga.
Vilken välfärd vill vi ha? Vilket slags samhälle vill vi ha?