UPPDATERING! Nu påpekas att Baylan har förtydligat sossarnas linje på Facebook. Så här skriver han nu:
“Har fått en del frågor om socialdemokraternas syn på avgifter för högskolestuderande från tredje land. Vi vill inte återgå till det gamla systemet där högskolorna/universiteten fritt förfogade över detta. Men för den enskilde studenten som antas ska det vara avgiftsfritt.”
I övrigt står jag fast vid mina åsikter i blogginlägget.
———————-
Socialdemokraterna svänger i frågan om studieavgifter:
Också Ibrahim Baylan understryker att valseger är en förutsättning, innan dess tänker inte partiet utarbeta någon konkret modell för förändring av rådande studieavgiftssystem.
– Det är viktigt att påpeka redan nu att vi inte vill tillbaka till det gamla avgiftsfria systemet, som var alltför generöst och som innebar att lärosätena använde systemet till att fylla tomma platser.
De vill inte avskaffa studieavgifter för studenter utanför EU/EES, som infördes av Alliansen för snart två år sen.
Inte oväntat. Socialdemokraterna fortsätter på vågen av kommodifiering (eller marknadisering) av det allmänna, och i synnerhet utbildning. Trots att lärosätena tappar ett stort antal studenter från länderna utanför EU/EES (80%).
Jag vill påpeka en bortglömd aspekt i den här frågan, om vad utbildning och bildning har för roll i politik i världen.
Efter att ha besökt ett av världens fattigaste länder, Bangladesh, ett antal gånger har jag insett hur viktigt det är med en avgiftsfri utbildning och vad det kan bidra med.
December 2012. Min sysslings far som är pensionerad professor i medicin på ett universitet i Dhaka är hedersgäst på en konferens om cancerbehandling i Bangladesh. Efteråt berättade han för oss om hur snabbt antalet lärosäten har ökat i landet. Han sade att det numera finns 75 (!) medicinska universitet i Bangladesh, och vad det har inneburit för forskningen. Hans son, min syssling (som är mycket äldre än mig), är också professor, men i USA. Han har sin grundutbildning i Bangladesh, som han sedan har byggt på i USA och sedan börjat forska, samtidigt som han har bildat familj. Både far och son forskar i cancer, och har rest runt hela världen som både studenter och forskare. Både far och son vill verkligen att människor som lever på landsbygden i Bangladesh ska kunna få den vård de behöver för att kunna överleva och förebygga sjukdomar. Vilken tur för Bangladesh att det finns människor som har haft möjlighet att utbilda sig utomlands för att fortsätta bidra till utvecklingen av landet. Vilken tur att mina släktingar har pengar för att kunna studera. För i ett land som Bangladesh gör tillgång till pengar allting möjligt.
Februari 1952. Soldater från den västpakistanska armén slår ned mot de bengaliska protesterna i Östpakistan (idag Bangladesh) som handlar om rätten till att tala sitt modersmål. I det här fallet – bengali. Studenter från Dhaka University och Dhaka Medical College har insett att de måste stå upp för sina mänskliga rättigheter. De organiserar protester mot den förtryckande regimen. De blir dödade. Utanför universitet radar soldaterna upp studenter en efter en och skjuter dem. Efter det blir 21 februari erkänd som International Mother Language Day.
December 2011. En annan syssling, som är två år yngre än mig, är uppvuxen i Bangladesh och Indien, och har läst sin MBA i Dhaka. När vi pratar om att jag har läst statsvetenskap, och jag frågar varför han inte är engagerad i politiken skrattar han:
En sak ska du veta om politik i Bangladesh, Tanvir. Allt är korrupt.
Mars 1971. Östpakistan bryter sig loss från den pakistanska republiken och frihetskriget sätter igång. Miljontals människor dödas och flyr. Nationen Bangladesh grundas i blodet av de fallna martyrerna. Nationens fader som vill etablera en sekulär stat blir mördad i en militärkupp 1975. Den nye ledaren sitter vid makten tills nästa militärkupp 1981. Efter en historia av militärkupper som avlöst varandra inrättas parlamentarisk demokrati 1991.
Januari 2013. Vi firar nyår på ett hustak i Dhaka. Efter att oppositionspartierna har hållit generalstrejk (hartal), dvs inte tillåtit biltrafik, kastat molotov cocktails runt sig, tänker vi att tumultet lägger sig under det kommande året.
Februari 2013. Fredliga demonstrationer med sång, musik och plakat pågår på Shahbag-torget i Dhaka, för att protestera mot att frihetskrigsförbrytare inte får ett värre straff. Rörelsen är delvis inspirerad av Tahrir-torget och Occupy-rörelsen. Många av de som organiserar rörelsen är studenter.
Maj 2013. Organiserade islamistiska fundamentalister marcherar från hela landet, ockuperar gator och torg i Bangladesh, slår sönder bilar, bränner ner bokhandlar och hamnar i konfrontation mot polisen. De vill att den sekulära regeringen ska godta ett 13-punktsprogram bland annat mot sekularism och med förbud mot könsblandning i skolor och på arbetsplatser:
April 2013. Ett hus rasar. Inuti fanns hundratals textilarbetare. Över hundra personer dog, framförallt kvinnor. Arbetsgivaren tvingade textilarbetarna att arbeta den dagen, trots varningar:
Utmaningarna i Bangladesh är mycket mer komplexa än många kan tro. Men den demokratiska utvecklingen för befolkningen i Bangladesh måste ske genom att medborgarna i sig engagerar sig. I kampen mot fundamentalism, i kampen mot giriga arbetsgivare och i kampen mot förtryck.
För att kunna göra detta behövs bildning. Kunskap. Utbildning. Folkbildning. Bibliotek, skolor, universitet. Fritt tillgängliga för allas förkovran. Och just detta kan Sverige hjälpa bengaliska studenter med. Historien visar att studenter deltar i byggandet av landet, av demokratin. Det kommer de alltid att göra.
Det är viktigt att studenter från Bangladesh får möjlighet att studera utanför landet, särskilt i välfungerande demokratier som Sverige. Oavsett om de väljer att stanna här eller inte. Det är ett bra sätt att bidra till demokratiarbetet där. Nya intryck bidrar alltid till att nyansera ens världsbild, och att uppleva den svenska välfärden kan göra dem ännu mer angelägna att förbättra sitt eget samhälle. Vinsterna är långsiktiga. Det här ger mycket mer än ekonomiskt bistånd i händerna hos de som inte åstadkommer stor förändring. När de flesta potentiella studenter från Bangladesh inte söker sig till KTH, Stockholms, Lunds eller Uppsala universitet, främst pga de höga studieavgifterna, då vet vi att Sveriges utbildningar kombinerat med det kalla klimatet inte är tillräckligt lockande. Inte heller de stipendier som skulle ha kompenserat för det.
I ett land med utbredd korruption kan förändring bäst ske genom kunskap. Frigörelsen från den extrema klassuppdelningen kan bäst ske genom ökad bildning. Därför bör inte Sverige ha studieavgifter, för vi hjälper hela världen när vi utbildar människor här.