Skulle på lunchmöte på Söder igår. När tunnelbanan var framme vid Medborgarplatsen och jag klev ur på perrongen såg jag en äldre man som låg ned på trapporna upp mot Björns Trädgård, alla gick bara förbi. Och han bara låg där.
Jag gick fram och frågade om han behövde hjälp, han mumlade fram ett ja, och jag såg att han saknade två framtänder. Han kanske lever i hemlöshet, eller så var han berusad, men uppriktigt sagt, så spelar det ingen roll, han låg ju ner och behövde hjälp.
Han sa att han skulle till Vällingby, och jag såg att han hade inte orken att ställa sig upp, så jag tog upp honom för att ta med honom till tunnelbanan mot Vällingby. Samtidigt observerades vi av lite olika främlingar som då helt plötsligt blev engagerade (som man blir när man ser att någon ANNAN hjälper) och frågade vad de kunde göra, om de kunde ringa ambulans (!) eller säga åt spärrvakten. Efter att jag förklarade att jag tar med mannen in i tåget mot Vällingby, blev främlingarna glada. “Tack”, sade en kille.
Innan Soppkök Stockholm var jag också en av dem. En av de som tackade för att andra engagerar sig. Men nu lär jag mig att ta steget ut för att hjälpa andra. Det är otroligt stort. Det betyder inte att jag springer runt hela tiden och undsätter alla som behöver hjälp, men jag tänker till oftare. Och om vi lyckas få andra att göra detsamma, då har vi faktiskt gjort skillnad.
Allt började med frågan “behöver du hjälp?”. Han svarade ja. Och jag hjälpte honom. Svårare än så är det inte.
Jag satte ned mannen i tåget och följde med till Slussen, han tackade och sade att han klarade sig resten av vägen. Han berättade att han var i Björns Trädgård för att träffa några kompisar. Jag berättade om soppköket på söndag, han tyckte det lät bra, men vi hann inte prata så mycket mer innan jag blev tvungen att gå av. Vi hann inte prata färdigt. Hoppas han klarar sig. Och att han kommer till soppköket imorgon, så att vi kan fortsätta prata. Vi hann inte prata färdigt.