När jag åkte till San Francisco för snart ett år sen satt jag och blev förhörd/intervjuad av gränspolisen/tullpersonalen som undrade vad jag skulle göra i landet. De undrade också om “Boughtcurqua” (Botkyrka), och vilka länder i mellanöstern jag hade besökt. Självklart kan jag inte säga att det var rasistisk polis, han var jättevänlig och hjälpsam när han väl släppte in mig till sitt kontor efter att få ha suttit i en halvtimme i ett vänterum med sju andra personer som också var mörkhyade.
Men i Sverige handlar inte frågan om Botkyrka om ovisshet. Här finns det ett utpräglat förortsförakt bland både medborgare och inom poliskåren (och bland journalister). Det syns särskilt väl på den här bilden. Det syns särskilt när någon som ser “utländsk” ut blir utsatt för ID-kontroll i tunnelbanan. När hens antagna härkomst, både genom utseendet och förortskapet i passet, gör att hen också antas vara ligist eller kriminell. Som vakterna som brukar följa efter en i klädbutikerna. Ja, eller det är bara vissa personer som de följer efter. Och därför är det mest vissa personer som också anmäls, efter att ha bevakats extra noga.
När vi kämpar för att accepteras som alla andra. Att inte ifrågasättas pga vårt utseende, att inte vara extra spännande eller en krydda i klassrummet, styrelserummet eller i redaktionsrummet. Vi kämpar för att kunna vara fullvärdiga medborgare som inte behandlas annorlunda. Så blir en ifrågasatt av konstaplar om ens existens.
Nej, just det, det handlar bara om rutinkontroller. Rutin för oss som är vana vid att bli kontrollerade extra mycket. För oss som är vana vid att bli betraktade som och kallade utlänningar, av alla andra och av oss själva. För oss som ifrågasätts om vi har “rätt” värderingar (läs: “svenska värderingar”) och beteenden. Samtidigt ser ingen hur en exkluderas från många sammanhang pga detta. Samtidigt så säger alla att vi alla behandlas likvärdigt i Sverige, och rasismen reduceras till en fråga som handlar om ett riksdagsparti. Vi måste inte ha apartheid i det här landet för att vi ska kunna lyssna på erfarenheter hos de som upplever sig bli exkluderade.
Det är värt mer att höra den utsattes röst än att ställa sig på samma sida som maktutövaren. Jag tror vi behöver lyssna mer.