Efter det förra inlägget på Facebook, fick jag det här svaret:
Samtidigt måste man ju välja en gemensam värdegrund att stå på (i alla fall så länge vi befinner oss i nuvarande statsordning), eller tycker du att vi t.ex. ska ha olika lagar för olika etniska/religiösa grupper? Svensk lag för svenskar, Sharia för muslimer och Ur-Nammus Kod för alla som påstår sig vara sumerianer? Nej, det finns ett fint talesätt många verkar ha glömt bort: ta seden dit man kommer. Visst kan man ha religiösa övertygelser som får en att bete sig konstigt, men varför skulle den person som nu väljer att ha en sådan religiös övertygelse låta detta gå ut över andra?
Och så här svarade jag honom:
Synd att du förutsätter att “svensk” och “muslim” är ömsesidigt uteslutningsbara och att man (i din argumentation) inte kan vara svensk muslim. Det stämmer inte alls att alla muslimer skulle vilja följa Sharia var de än bor (du påstår inte detta, men det skulle kunna tolkas så). Det finns nog fler muslimska Sharia-motståndare i Sverige än det finns följare. Att gruppspecifika rättigheter för muslimer skulle automatiskt betyda Sharia-lagar är inte heller nödvändigt. Muslimer (och alla andra samhällsgrupper) är fullt kapabla att besluta om vilka lagar och regler som kan gälla dem. Varför skulle rättigheter för en viss samhällsgrupp nödvändigtvis behöva följa en religiös text och inte en demokratisk process? Kan inte människor som tror på Islam rösta? Varför måste det handla om heltäckande lagböcker och inte specifika rättigheter/skyldigheter där kulturkrockar uppstår?
Om man (som i Sverige) efter ett tag vänjer sig vid den kultur som råder, så kommer man så småningom (oavsett) att anpassa sig till den. Kulturer förändras ständigt, diasporan blir alltid överraskad när den återvänder till sitt hemland över allt som har förändrats där. I Sverige har vi jättemånga troende muslimer som dricker alkohol, röker, äter icke-halalkött (t.o.m. sådana som äter griskött). Vissa använder slöja, andra inte. Saker och ting förändras. Varför ska andra människor bedöma dessa personer som muslimer eller icke-muslimer när de som bedömer själva inte alls är troende? Har man inte rätt att bestämma över sin egen tro?
Att ta seden dit man kommer är lite som att kasta sten i glashus. Eftersom det är svårt att definiera en sed som statisk för ett visst samhälle, kommer det inte vara representativt för vare sig befolkningen över en längre tid (eftersom samhället och dess befolkning ständigt förändras). Om jag skulle flytta till ett annat samhälle (som jag förväntar mig är ett rättvist samhälle) skulle jag verkligen inte försöka agera som de gör där. Ett rättvist samhälle ska kunna låta individen vara sig själv och inte försöka konformera sin befolkning. En demokratisk ordning ska tillåta samhället integrera sina medborgare lika mycket som samhället i sig självt ska kunna integreras TILL sina medborgare. Lever man i ett samhälle där mörkhyade människor anses vara mindre värda ska det inte vara mitt problem att jag är mörkhyad, då är det samhället som är orättvist och bör förändras. Jag kan inte anpassa min hy, men den demokratiska ordningen bör tillåta mig (och resten av samhällets medborgare) att förändra samhällets värdegrunder. Det spelar ingen roll om jag tillhör minoriteten. Sen kan man byta ut “mörk hy” mot “annorlunda beteende” (som att inte skaka hand eller att endast äta halal-kött). Sen kan man inte riktigt jämställa ideologisk och religiös uppfattning, eftersom det sistnämnda reglerar ens levandssätt på ett helt annat sätt än det förstnämnda.
Problemet är att om man väljer att kalla något en demokratisk stat, men samtidigt utesluter minoriteter (kvinnor, människor med utländsk bakgrund, funktionshindrade, HBT-personer osv) i väldigt många samhällsskikt från att ta del av den politiska processen kommer moralprinciperna som beslutas av “folket” att endast beslutas av majoriteten. Majoriteten är inte hela samhället utan just den största delen av samhället. Ett beslut av majoriteten är inte objektivt rätt, utan enbart ett beslut av majoriteten. När många människor inte tillåts ta del av makten blir det också en falsk majoritet, t.ex. vita, svenskfödda heterosexuella män i medelåldern.
Däremot kommer dess preferenser att väga tyngst eftersom det går att hävda att den berörs “mest” av de beslut som fattas. Men det är inte rättvist att hävda att majoriteten bestämmer vad som är objektivt sant och rätt (det kan vara ett argument mot Riksdagens omröstning i våras om det Osmanska rikets folkmord).
Det var det här demokratimotståndarna förr i världen brukade kalla “majoritetens förtryck”. Och det är just därför vi har lagar som yttrandefrihet, religionsfrihet, åsiktsfrihet, antidiskrimineringslagar osv.