Hanne Kjöller kritiserar Politism för deras målgrupp är inte Hanne Kjöller

Jag börjar förstå vad som är Hanne Kjöllers (och även DN:s ledarsidas) problem med dagens opinionsjournalistik, och jag kopplar det till ett bredare fenomen. Kjöller märker av att fler och fler börjar skriva om saker som inte handlar om det hon själv är en del av. Därför känner hon att hon måste kritisera. Faktum är att Politism skriver mer lättillgängliga texter som når fler grupper än Dagens Nyheter. De väljer också ämnen som Kjöller själv inte begriper, identifierar sig med eller kan förstå vikten av.

Det är provocerande för Kjöller.

Politism skriver med humor, satir och smileys samtidigt som de också gör seriösa politiska analyser. De har ekonomer, som otroligt smarta Agneta Berge, som gör beräkningar för att visa vilka felberäkningar som ofta görs av politiska partier, opinionsbildare och medier. Det här klarar inte ens DN:s ledarsida av att göra.

Politism skriver för målgrupper som sträcker sig långt ifrån DN:s läsarkrets. Hur många ungdomar tror ni läser DN, jämfört med de kids som läser hiphopgruppen Mohammed Alis texter på Politism? Särskilt när de dubbelpostar inläggen på Instagram, så deras fans och followers kan läsa deras syn på dagens samhälle.

Kawa Zolfagary berättade att bland hans mest delade texter på Genusfolket (en del av Politism) var de som han specifikt riktade till målgrupper som annars inte brukar känner igen sig i politiska texter. Han skrev bland annat en text om hur hans utländska namn har hånats, vilket förmedlar känslan av att ens identitet (namn) inte hör hemma här. I ett annat inlägg kritiserade han användandet av begreppet “tickande bomb” som ett sätt att beskriva förorter och personer med utländsk bakgrund, med tanke på att det är en rasistisk tankefigur som framförallt Svenska Motståndsrörelsen använder sig av. Han gjorde en rolig jämförelse mellan människor och bomber, och frågade läsarna om de kunde gissa vilken bild som var en bomb och vilken som var en blatte.

Vilka kände igen sig? Inte DN:s ledarsida, inte heller SvD:s ledarsida som kritiserade inlägget hårt. Men jag och många andra som texten kanske riktar sig till delade vidare den. Vi kände igen oss oerhört i de beskrivningarna.

Samma starka igenkänningskänsla som många av oss hade när vi såg Jonas Hassen Khemiris pjäs “Jag ringer mina bröder”. Medan andra, som inte liknar huvudkaraktären alls, gick från Stadsteatern sägandes “jag förstod inte vad den handlade om egentligen”. Den riktade sig inte till dem.

Kjöller klagar också på Rummet. En sajt av olika skribenter som har drabbats av rasism och som berättar om rasismen de kan ha drabbats av i olika skikt i samhället.

Inga av de här sajterna riktar sig till Hanne Kjöller. Därför blir hon arg på dem. Debatten har flyttats fram och DN hänger inte med. Alla andra skriver om saker som Kjöller inte tycker är intressant. Allt fler röster kan höras genom sociala medier idag. DN:s ledarsida blir alltså en allt mindre relevant opinionsbildande aktör på nätet. Särskilt nu när läsarkretsarna på webben breddas. Då står DN kvar och pratar med samma gamla personer om samma gamla saker.

De har helt enkelt hamnat efter i det politiska samtalet idag.

 

 

Belinda Olsson skapade en straw feminist

Varför är Belinda Olssons program “Fittstim – min kamp” uppbyggd kring felslutet “straw man“? Dvs de målar upp en medvetet felaktig bild av feminism och bemöter den felaktiga bilden istället för den verkliga bilden. Detta brukar i feministiska kretsar kallas “straw feminists”. Jag har brutit ned flera av sekvenserna i programmet.

När jag säger “felaktig”, menar jag då att de beskriver fältet (feminism) med en vinkel som inte alls är den som de intervjuade feministerna försöker föra fram. Dvs deras perspektiv blir helt felporträtterade, och Belinda tar inte deras uttalanden på allvar, utan anlägger sin egen version av vad de säger. Det blir en teleologisk undersökning, med andra ord, de har en färdig tes som programmet ska försöka bevisa, istället för att låta olika röster berätta ärligt om frågorna.

När jag säger “medvetet”, så menar jag att Belindas tankegångar och handlingar i avsnittet välregisserade och redigerade för att se ut att vara spontana, fast de är planerade och genomförda med medveten precision. Synd att hon inte är någon särskilt bra skådespelare.

Minuter som är inspelade i Simrishamn:
00:10 – 01:37
03:47 – 05:57
56:25 – 57:55

Minuter då Gudrun Schyman äter cupcake och lyssnar på Belinda Olsson prata:
04:24 – 05:34

Minuter då Gudrun Schyman pratar om feminism (inkluderat minuter då Belinda Olsson äter cupcake och ifrågasätter om Gudrun Schyman tycker att Sverige är ett okej land att leva i):
56:36 – 57:36

Totalt sett får Gudrun Schyman prata om feminism i mindre än en minut, trots runt 7 minuter inspelade i hennes ort.

Väldigt mycket handlar om att lyfta fram “extrema” fall av feminism, för att utmåla fältet som snävt, istället för att göra en bred beskrivning. Som Rättviseförmedlingens tråd visar, så är feminism långt mycket mer än Femen, Bara Bröst, könsneutral förskola och en cupcake-ätande Schyman.

Mellan 20:01 och 21:27 spelar Belinda in ett “videoklipp” till Ulf Lundell med en väldigt uppenbart fejkad nervositet. “Hej, Ulf… eller Uffe… eller Ulf. […] Ha det bra, kram, nej! Inte kram! Ha det bra! Hejdå”. Produktionsteamet har klistrat på texten “REC” i hörnet för att låtsas som att det är inspelat med en hemmakamera, fastän det är en professionell HD-kamera från SVT:s produktionsbolag.

Minuter inspelade på Södermalm i Stockholm:
23:06 – 29:23
De urvalda klippen är framförallt fokuserade på inledningsanföranden av pedagogen kring användandet av “hen” eller könsneutral pedagogik, men avslutar precis innan själva argumenten för pedagogiken sätter igång. Pedagogen framstår som förvirrad, flummig, etc.

26:48 – 28:04 sitter Belinda och pedagogen på golvet och “diskuterar” könsneutral pedagogik.
Belinda gör en “SVT Debatt-moderering” och byter ämne när den som talar precis kommer till kärnan i frågan (eller så klipper de bara till när Belinda byter ämne) och anlägger sitt eget perspektiv. “Men är du inte orolig för att du experimenterar med barnen?”. De själva resonerande och värderande argumenten från pedagogen kommer inte fram i intervjun, utan bara det deskriptiva, “kan ni berätta lite om vad ni gör?”.

Martin Ingvar presenteras som “professor” (auktoritetsbegrepp), men inte vad som är hans vetenskapliga disciplin (klinisk neurofysiologi). Han säger “Det är större skillnad mellan din och min hjärna för att vi är olika individer än det är stor skillnad för att du är kvinna och jag är man.” Sen förklarar han att det kan behövas justeringar av vårt samhälle [läs: exempelvis könsneutral pedagogik] för att återställa de skillnader som vår biologi har gett oss: “Vi är arv och miljö. Om vi betraktar arvet som absolut lika, och behandlar alla lika, då förstärker vi de biologiska skillnaderna. Men om vi vet att det finns små skillnader, då kan vi göra vår miljö så att de små skillnaderna inte får så stor betydelse, för att få det samhälle vi vill ha.” Med andra ord, “arv” är vår genetiska sammansättning och “miljö” är den inverkan vår omgivning har på våra oss, Martin menar att människor består av en kombination av de här komponenterna.

Det Belinda ville få ut av intervjun är belägg för att visa att det finns viktiga biologiska skillnader mellan män och kvinnor som gör det onödigt med justeringar i samhället för att göra oss likvärdiga, såsom könsneutral pedagogik, men Martins poäng är den motsatta.

Belinda gör sin egen tolkning av detta. 33:06: “Jag tänker på vad Martin sa. Att vi ska göra skillnad på tjejer och killar eftersom de föds med olika egenskaper. Men jag har själv varit med och stakat ut vägen mot det könsneutrala samhället.” 37:00 pratar hon med fyraåriga Vides ena förälder och försöker använda Martins ord så här: “Du säger att kön inte är så viktigt, men det finns annan forskning som säger att kön är JÄTTEviktigt. Är det inte som att du experimenterar med ditt barn?”. Vilket är långt ifrån vad Martin faktiskt sade. Han har inte sagt något alls (vad vi har sett) om barns könsidentitet, utan enbart om neurologiska skillnader.

38:42 – 39:45: Belinda låtsas gå ner för trapporna för att gå hem, stannar och sätter händerna för ansiktet som att hon verkligen inte kan motstå frestelsen att gå tillbaka för att fråga om Vides könsidentitet. Sen går hon upp och låtsas spontant fråga just det. “Är Vide en pojke eller flicka?”. Hon verkar tolka det som att om man inte säger vad barnet har för “kön”, så är barnet “könlöst”. Vides förälder får inte heller någon chans att ärligt argumentera för deras metoder med bokläsning m.m. Längre resonemang klipps bort.

Litteraturvetenskapsprofessorn Ebba Witt-Brattström säger att hon inte kallar sig feminist längre, och deltar inte på demonstrationer för att hon inte har Facebook. Okej…? Om det är den moderna mediala feminismen hon vill porträttera, varför då intervjua någon som inte ens tar del av den moderna mediala feminismen?

Inte en enda gång har produktionen tagit upp frågan om lika lön för lika arbete med de intervjuade feministerna. 46:20 och framåt ägnas bara åt att prata med personer som INTE kallar sig feminister om lika lön för lika arbete. Slutsatsen? Feminister bryr sig inte om löneklyftorna.

Avsnittet avslutas med Belindas “intervju med Sveriges okrönta feministiska drottning”. Gudrun Schyman hinner börja förklara att hennes verklighet skiljer sig från Belindas, att de inte använder ordet “hen” i fullmäktige i Simrishamns kommun. Hon säger att vi också måste göra upp med myten om Sverige som ett land utan ojämlikheter, och när hon ska ta sitt nästa andetag så säger Belinda: “Men är det inte ett okej land då?? Men är vi inte ett okej land för min dotter att växa upp i då?”. Gudrun Schymans avslutande ord får bli att landet är okej, men att saker kan bli bättre.

Om produktionens porträtt av det feministiska landskapet skulle stämma, så är det inte svårt att hålla med i deras slutsatser. Att feminismen skulle ha gått för långt. Men det stämmer inte. Det är en felaktig bild av det feministiska fältet, den är för snäv. I sin definition av “dagens feminism” tar den inte med HBTQ-aktivister, förortsfeminister (Street Gäris ♥), muslimska feminister, liberala feminister (ministrarna Birgitta Ohlsson och Maria Arnholm m.fl.), den samtida akademiska feministiska diskussionen (genusvetenskap, statsvetenskap etc.), manliga feminister, barnmorskeupproret, sjuksköterskestudenternas demonstrationer för högre lön m.m.

Genom att bortdefiniera alla andra feministiska rörelser från “dagens feminism”, går det lätt att säga att “det är ingen som pratar om lika lön för lika arbete”. Och det är därför Belinda Olssons program gör en felaktigt medveten tolkning av dagens feminism och det är därför programmets analys har fel.
Continue reading

Publicistisk pluralism

Svenskt Näringsliv fick in en annons i DN idag som visar hur bra invandring är för samhällsekonomin. Bara tanken om att mitt existensberättigande ska mätas i termer av lönsamhet är mind-blowing. Samtidigt blev jag i förrgår inbjuden till en Facebook-grupp som samlar in pengar för att också göra en motannons. Och medlemmar i Feministiskt initiativ samlar också in pengar för att göra en annons för invandring i DN. Så här ser det ut när samhällsdebatten reduceras till en fråga om reklam.
Numera kostar det alltså hundratusen kronor för att kunna göra sin röst hörd i DN. Hur är det rimligt?

Här är tre länkar om varför statistiken är felaktig och rasistisk.

Peter Wolodarski försvarar publiceringen av den första annonsen, som spred rasistiska myter om invandring, så här:
– Vi har utifrån vår liberala tradition en generös annonspolicy, som även omfattar ståndpunkter som är skilda från DN:s.

Det är en idé om liberal pluralism, där frågan om mänskliga rättigheter är förhandlingsbar och bara en fråga om argument mot argument. Flera andra chefredaktörer har uttalat sig kritiska mot den inställningen, och menar att de inte skulle publicera en annons som sprider felaktiga siffror och rasistiska myter. Wolodarskis hållning är dock densamma som Thomas Mattssons (Expressen) när en krönikör skriver med rasbiologiska termer om hur “pursvenskar” håller på att dö ut. Den är samma som Jan Helins (Aftonbladet) när en kolumnist skriver om flyktingmottagandet som en “tickande bomb” i vårt fina civiliserade Europa. Det sker en stark glidning för vad som är okej att publicera i tidningar. Skillnaden är att i Wolodarskis fall handlar det inte om en opinionsjournalistisk text, utan om en annons. Och för att kunna delta i debatten på samma plattform kostar det några hundratusen kronor.

Mårten Schultz, professor i civilrätt, säger på Twitter att DN-annonsen inte alls är en fråga om yttrandefrihet i en debatt, utan om reklam. Det är alltså inte olagligt för DN att publicera en sån annons, utan en fråga om ett redaktionsbeslut. De måste inte publicera allt. De kan tacka nej. De skulle aldrig publicera en annons för den antisemitiska boken “Sions vises protokoll”. DN Debatt skulle nog aldrig publicera en debattartikel skriven av det nynazistiska partiet Svenskarnas parti heller. Så de _måste_ aldrig publicera något.

Det här handlar inte om obekväma åsikter. Det handlar inte om den felaktiga faktan. Det handlar inte ens om politik. Det handlar om en djup fientlig inställning mot att människor bosätter sig i samma land. Där jag som är medborgare och född i landet får läsa att min familj är ett av de största problemen i samhället, med sin blotta existens. I landet där man får säga precis vad man vill på bloggar, utan att polisen griper en. Där andra människor får säga vad de vill för att kritisera andras ställningstaganden. Det är ett land där det inte finns ett tvång för en redaktör att publicera rasism.

Och därför tycker jag att vi inte ska göra det. Det är alltså varken censur eller förbud, det är en av de många redaktionella principer som redan finns för vad som ska publiceras, och en princip som fler borde följa.

Bra att känna till om böneutrop i moskén i Fittja

Foto: Tanvir Mansur

Foto: Tanvir Mansur 2009

Uppdaterad version av det det här inlägget finns på Ajour.se, läs hellre där.

Nu ska ansökningen från moskén i Fittja om böneutrop behandlas. Förhoppningsvis blir diskussionen kring den saklig, trots att jag redan nu vet med mig att medierapporteringen inte kommer bli det.

Jag minns att när jag var liten (från 1998, då jag var 11) och storhandlade på OBS (numera Coop) i Fittja med familjen, så stod moskébygget mittemot parkeringen där alltid orört, för föreningen hade inga pengar. De samlade ihop pengar till bygget genom privata donationer. Till slut när jag fyllde 20 stod alltså moskén färdig.

Moskén som diskuteras står alltså i ett industriområde (Slagsta) där det är relativt långt till närmsta hushåll (kanske 5-10 min promenad till Fittja C). Hur högljudd böneutropen kommer vara vet ingen just nu, men inom det allra närmsta området (där ljudet skulle vara som högst) finns alltså inga privata bostäder. Den står dessutom precis där Coop Forum och dess stora parkering låg förut, motorvägen och även tunnelbanan (som är rätt så högljudd flera gånger per timme). Dock kan man tänka sig att ljudet färdas långt över vattnet (Albysjön) som ligger intill moskén, så det kan sannolikt vara så att ljudet hörs ända till Masmo och kanske till och med Flottsbro (skidbacken). Det är alltså en volymfråga och en bedömningsfråga för polisen när ansökan kommer in. Polisen kan nog ge en volymgräns och en gräns för hur långt böneutropet kan vara. Detta görs troligtvis i dialog med den aktuella församlingen.

Allt detta om saklig rapportering kan tyckas vara en petitess. Men research är otroligt viktig och det kan bli helt fel ibland. I SvD:s rewrite av Dagens artikel stod det från början att moskén byggdes 1994. Jag påpekade detta för reportern som skrev texten igår och fick svar väldigt snabbt:

———- Forwarded message ———-
From: Erik Olsson
Date: 2012/9/27
Subject: Re: Research på SvD Näringsliv??
To: Tanvir Mansur

Hej, jag har skrivit artikeln utifrån det som rapporterats i tidningen Dagen. Det är vad vi kallar en rewrite och skrivs för att snabbt få ut nyheten på nätet. Har inte hunnit få tag i några berörda personer på egen hand än men kommer nu gå vidare och göra närmare research. Stämmer exempelvis inte byggår så ska det så klart rättas till.

Foto: Tanvir Mansur 2009

Foto: Tanvir Mansur 2009

Det handlar också om ett utifrånperspektiv som ofta görs av storstadsjournalister när de reser “ut” till en mindre ort utanför storstadens innerstad (t.ex. Bjästa, Forserum, Fittja, Rinkeby) och inte nyttjar den kompetens som finns bland journalister från området eller medborgare som bor där.

Det är viktigt att visa att det här fortfarande är en LOKAL fråga som påverkar MEDBORGARNA I KOMMUNEN och inte nödvändigtvis hela landet. Och den bör definitivt diskuteras av medborgarna i kommunen (vilket görs). Men det blåses upp som en nationell fråga eftersom det också blir ett prejudikat.

Vilka medier kommer i den här frågan att lyfta fram Botkyrkabor i debatten? Eller är det Islamiska förbundet och Kristdemokraterna som ska representera hela diskussionen i Fittja och Botkyrka? Har det funnits en diskussion bland kommunpolitiker om detta, behöver de också lyftas fram? Fundera på det.

Fundera också på varför debatten i frågan ska handla om att vara FÖR eller EMOT och varför det inte skulle finnas några andra dimensioner av frågan? Är det att antingen tillåta böneutrop eller förbjuda böneutrop? Är det inte snarare så att olika moskéer med böneutrop skulle ha olika typer av inverkan på den omgivande miljön beroende på var de ligger och hur högt ljudet är.

Varje ansökan för böneutrop bör vara en bedömningsfråga för varje ansökan och för medborgarna som bor där (i kommunen), inte nödvändigtvis en fråga om böneutropens vara eller icke-vara i hela landet. Nu inväntar vi bara raseriet och den religionsfientliga Facebook-gruppen NEJ till moskéer i Sverige! får ännu ett uppsving. Redan nu har riksdagsledamöter ropat att det handlar om islamisering – ett vanligt sluttande plan-argument när det gäller inkludering av muslimer i Sverige. För muslimer ska tydligen inte få utöva sin religion här utan att anklagas för att konspirera för att ta över landet?

För invånare i Botkyrka och i Fittja kan det här vara en viktig fråga att diskutera med varandra.
Men tydligen måste hela Sverige lägga sig i. Och medborgarna i kommunen själva lämnas utanför.

Foto: Tanvir Mansur 2009

Milsten vid kommungränsen mellan Botkyrka och Huddinge. Foto: Tanvir Mansur 2009