Hanne Kjöller kritiserar Politism för deras målgrupp är inte Hanne Kjöller

Jag börjar förstå vad som är Hanne Kjöllers (och även DN:s ledarsidas) problem med dagens opinionsjournalistik, och jag kopplar det till ett bredare fenomen. Kjöller märker av att fler och fler börjar skriva om saker som inte handlar om det hon själv är en del av. Därför känner hon att hon måste kritisera. Faktum är att Politism skriver mer lättillgängliga texter som når fler grupper än Dagens Nyheter. De väljer också ämnen som Kjöller själv inte begriper, identifierar sig med eller kan förstå vikten av.

Det är provocerande för Kjöller.

Politism skriver med humor, satir och smileys samtidigt som de också gör seriösa politiska analyser. De har ekonomer, som otroligt smarta Agneta Berge, som gör beräkningar för att visa vilka felberäkningar som ofta görs av politiska partier, opinionsbildare och medier. Det här klarar inte ens DN:s ledarsida av att göra.

Politism skriver för målgrupper som sträcker sig långt ifrån DN:s läsarkrets. Hur många ungdomar tror ni läser DN, jämfört med de kids som läser hiphopgruppen Mohammed Alis texter på Politism? Särskilt när de dubbelpostar inläggen på Instagram, så deras fans och followers kan läsa deras syn på dagens samhälle.

Kawa Zolfagary berättade att bland hans mest delade texter på Genusfolket (en del av Politism) var de som han specifikt riktade till målgrupper som annars inte brukar känner igen sig i politiska texter. Han skrev bland annat en text om hur hans utländska namn har hånats, vilket förmedlar känslan av att ens identitet (namn) inte hör hemma här. I ett annat inlägg kritiserade han användandet av begreppet “tickande bomb” som ett sätt att beskriva förorter och personer med utländsk bakgrund, med tanke på att det är en rasistisk tankefigur som framförallt Svenska Motståndsrörelsen använder sig av. Han gjorde en rolig jämförelse mellan människor och bomber, och frågade läsarna om de kunde gissa vilken bild som var en bomb och vilken som var en blatte.

Vilka kände igen sig? Inte DN:s ledarsida, inte heller SvD:s ledarsida som kritiserade inlägget hårt. Men jag och många andra som texten kanske riktar sig till delade vidare den. Vi kände igen oss oerhört i de beskrivningarna.

Samma starka igenkänningskänsla som många av oss hade när vi såg Jonas Hassen Khemiris pjäs “Jag ringer mina bröder”. Medan andra, som inte liknar huvudkaraktären alls, gick från Stadsteatern sägandes “jag förstod inte vad den handlade om egentligen”. Den riktade sig inte till dem.

Kjöller klagar också på Rummet. En sajt av olika skribenter som har drabbats av rasism och som berättar om rasismen de kan ha drabbats av i olika skikt i samhället.

Inga av de här sajterna riktar sig till Hanne Kjöller. Därför blir hon arg på dem. Debatten har flyttats fram och DN hänger inte med. Alla andra skriver om saker som Kjöller inte tycker är intressant. Allt fler röster kan höras genom sociala medier idag. DN:s ledarsida blir alltså en allt mindre relevant opinionsbildande aktör på nätet. Särskilt nu när läsarkretsarna på webben breddas. Då står DN kvar och pratar med samma gamla personer om samma gamla saker.

De har helt enkelt hamnat efter i det politiska samtalet idag.

 

 

Publicistisk pluralism

Svenskt Näringsliv fick in en annons i DN idag som visar hur bra invandring är för samhällsekonomin. Bara tanken om att mitt existensberättigande ska mätas i termer av lönsamhet är mind-blowing. Samtidigt blev jag i förrgår inbjuden till en Facebook-grupp som samlar in pengar för att också göra en motannons. Och medlemmar i Feministiskt initiativ samlar också in pengar för att göra en annons för invandring i DN. Så här ser det ut när samhällsdebatten reduceras till en fråga om reklam.
Numera kostar det alltså hundratusen kronor för att kunna göra sin röst hörd i DN. Hur är det rimligt?

Här är tre länkar om varför statistiken är felaktig och rasistisk.

Peter Wolodarski försvarar publiceringen av den första annonsen, som spred rasistiska myter om invandring, så här:
– Vi har utifrån vår liberala tradition en generös annonspolicy, som även omfattar ståndpunkter som är skilda från DN:s.

Det är en idé om liberal pluralism, där frågan om mänskliga rättigheter är förhandlingsbar och bara en fråga om argument mot argument. Flera andra chefredaktörer har uttalat sig kritiska mot den inställningen, och menar att de inte skulle publicera en annons som sprider felaktiga siffror och rasistiska myter. Wolodarskis hållning är dock densamma som Thomas Mattssons (Expressen) när en krönikör skriver med rasbiologiska termer om hur “pursvenskar” håller på att dö ut. Den är samma som Jan Helins (Aftonbladet) när en kolumnist skriver om flyktingmottagandet som en “tickande bomb” i vårt fina civiliserade Europa. Det sker en stark glidning för vad som är okej att publicera i tidningar. Skillnaden är att i Wolodarskis fall handlar det inte om en opinionsjournalistisk text, utan om en annons. Och för att kunna delta i debatten på samma plattform kostar det några hundratusen kronor.

Mårten Schultz, professor i civilrätt, säger på Twitter att DN-annonsen inte alls är en fråga om yttrandefrihet i en debatt, utan om reklam. Det är alltså inte olagligt för DN att publicera en sån annons, utan en fråga om ett redaktionsbeslut. De måste inte publicera allt. De kan tacka nej. De skulle aldrig publicera en annons för den antisemitiska boken “Sions vises protokoll”. DN Debatt skulle nog aldrig publicera en debattartikel skriven av det nynazistiska partiet Svenskarnas parti heller. Så de _måste_ aldrig publicera något.

Det här handlar inte om obekväma åsikter. Det handlar inte om den felaktiga faktan. Det handlar inte ens om politik. Det handlar om en djup fientlig inställning mot att människor bosätter sig i samma land. Där jag som är medborgare och född i landet får läsa att min familj är ett av de största problemen i samhället, med sin blotta existens. I landet där man får säga precis vad man vill på bloggar, utan att polisen griper en. Där andra människor får säga vad de vill för att kritisera andras ställningstaganden. Det är ett land där det inte finns ett tvång för en redaktör att publicera rasism.

Och därför tycker jag att vi inte ska göra det. Det är alltså varken censur eller förbud, det är en av de många redaktionella principer som redan finns för vad som ska publiceras, och en princip som fler borde följa.

Bra att känna till om böneutrop i moskén i Fittja

Foto: Tanvir Mansur

Foto: Tanvir Mansur 2009

Uppdaterad version av det det här inlägget finns på Ajour.se, läs hellre där.

Nu ska ansökningen från moskén i Fittja om böneutrop behandlas. Förhoppningsvis blir diskussionen kring den saklig, trots att jag redan nu vet med mig att medierapporteringen inte kommer bli det.

Jag minns att när jag var liten (från 1998, då jag var 11) och storhandlade på OBS (numera Coop) i Fittja med familjen, så stod moskébygget mittemot parkeringen där alltid orört, för föreningen hade inga pengar. De samlade ihop pengar till bygget genom privata donationer. Till slut när jag fyllde 20 stod alltså moskén färdig.

Moskén som diskuteras står alltså i ett industriområde (Slagsta) där det är relativt långt till närmsta hushåll (kanske 5-10 min promenad till Fittja C). Hur högljudd böneutropen kommer vara vet ingen just nu, men inom det allra närmsta området (där ljudet skulle vara som högst) finns alltså inga privata bostäder. Den står dessutom precis där Coop Forum och dess stora parkering låg förut, motorvägen och även tunnelbanan (som är rätt så högljudd flera gånger per timme). Dock kan man tänka sig att ljudet färdas långt över vattnet (Albysjön) som ligger intill moskén, så det kan sannolikt vara så att ljudet hörs ända till Masmo och kanske till och med Flottsbro (skidbacken). Det är alltså en volymfråga och en bedömningsfråga för polisen när ansökan kommer in. Polisen kan nog ge en volymgräns och en gräns för hur långt böneutropet kan vara. Detta görs troligtvis i dialog med den aktuella församlingen.

Allt detta om saklig rapportering kan tyckas vara en petitess. Men research är otroligt viktig och det kan bli helt fel ibland. I SvD:s rewrite av Dagens artikel stod det från början att moskén byggdes 1994. Jag påpekade detta för reportern som skrev texten igår och fick svar väldigt snabbt:

———- Forwarded message ———-
From: Erik Olsson
Date: 2012/9/27
Subject: Re: Research på SvD Näringsliv??
To: Tanvir Mansur

Hej, jag har skrivit artikeln utifrån det som rapporterats i tidningen Dagen. Det är vad vi kallar en rewrite och skrivs för att snabbt få ut nyheten på nätet. Har inte hunnit få tag i några berörda personer på egen hand än men kommer nu gå vidare och göra närmare research. Stämmer exempelvis inte byggår så ska det så klart rättas till.

Foto: Tanvir Mansur 2009

Foto: Tanvir Mansur 2009

Det handlar också om ett utifrånperspektiv som ofta görs av storstadsjournalister när de reser “ut” till en mindre ort utanför storstadens innerstad (t.ex. Bjästa, Forserum, Fittja, Rinkeby) och inte nyttjar den kompetens som finns bland journalister från området eller medborgare som bor där.

Det är viktigt att visa att det här fortfarande är en LOKAL fråga som påverkar MEDBORGARNA I KOMMUNEN och inte nödvändigtvis hela landet. Och den bör definitivt diskuteras av medborgarna i kommunen (vilket görs). Men det blåses upp som en nationell fråga eftersom det också blir ett prejudikat.

Vilka medier kommer i den här frågan att lyfta fram Botkyrkabor i debatten? Eller är det Islamiska förbundet och Kristdemokraterna som ska representera hela diskussionen i Fittja och Botkyrka? Har det funnits en diskussion bland kommunpolitiker om detta, behöver de också lyftas fram? Fundera på det.

Fundera också på varför debatten i frågan ska handla om att vara FÖR eller EMOT och varför det inte skulle finnas några andra dimensioner av frågan? Är det att antingen tillåta böneutrop eller förbjuda böneutrop? Är det inte snarare så att olika moskéer med böneutrop skulle ha olika typer av inverkan på den omgivande miljön beroende på var de ligger och hur högt ljudet är.

Varje ansökan för böneutrop bör vara en bedömningsfråga för varje ansökan och för medborgarna som bor där (i kommunen), inte nödvändigtvis en fråga om böneutropens vara eller icke-vara i hela landet. Nu inväntar vi bara raseriet och den religionsfientliga Facebook-gruppen NEJ till moskéer i Sverige! får ännu ett uppsving. Redan nu har riksdagsledamöter ropat att det handlar om islamisering – ett vanligt sluttande plan-argument när det gäller inkludering av muslimer i Sverige. För muslimer ska tydligen inte få utöva sin religion här utan att anklagas för att konspirera för att ta över landet?

För invånare i Botkyrka och i Fittja kan det här vara en viktig fråga att diskutera med varandra.
Men tydligen måste hela Sverige lägga sig i. Och medborgarna i kommunen själva lämnas utanför.

Foto: Tanvir Mansur 2009

Milsten vid kommungränsen mellan Botkyrka och Huddinge. Foto: Tanvir Mansur 2009

Nostalgin gör att vi missar alla nyanser

Det här inlägget var från början en kommentar till den här intervjun med Janne Josefsson från 2008, men den kan tillämpas på typ allt som handlar om nostalgi som utgångspunkt i en debatt om integration, mångfald och rasism.

Utdrag från intervjun:

[Det andra hotet mot den undersökande journalistiken] är det låga förtroendet journalister har hos allmänheten. Han menar att det beror på den bristande rapporteringen från baksidan av det mångkulturella samhället.

– Flykting- och invandrarfrågan är det största journalistiska sveket som min generation journalister genomfört i det här landet. Vi har inte på ett seriöst och trovärdigt sätt beskrivit vilka oerhörda problem som finns i ett mångkulturellt samhälle. Jag tillhör dem som försvarar det mångkulturella samhället. Men vi som försvarat det har ju förskönat det. Det är otroliga saker som har hänt i arbetarförorterna, där en trappuppgång på några år kunde förvandlas, medan vi stämplade rasist i pannan på de som protesterade och sedan själva förskansar oss i områden långt bort från flyktingar och invandrare, säger han.

Det är intressant när man nostalgiskt använder argument om hur saker och ting har förändrats, och att förändring alltid är dåligt:

Det var bättre förr, säger man. Man pratar om hur det var i ens trappuppgång och hur man aldrig behövde låsa dörrarna. Och så hittar man en företeelse som är annorlunda nu jämfört med då och antar att det är orsaken till att saker har förändrats.

Invandringen, mångkulturen.

Jag undrar om det finns något politiskt samhälle vars trappuppgångar ALDRIG förändras (förutom Nordkorea då) och hur dessa samhällen egentligen mår.

ALLA som flyttar hemifrån och sedan återvänder inser att deras hem har förändrats. Ping John Cleese. Det här händer även de människor som har invandrat till Sverige och sedan besöker sitt hemland och ser hur saker förändras där. Men då kanske förändringarna där inte skylls på “invandrarna” i det landet, utan på att saker och ting förändras av olika anledningar.

Frågan är också varför det mångkulturella samhället måste ha en framsida och en baksida (varför är det binärt överhuvudtaget??), varför kan man inte acceptera att det är ett samhälle där många olika grupper och kulturer befinner sig samtidigt. Och att det alltid har varit så, men i olika grader och i olika dimensioner. Varför måste man försvara eller försköna ett mångkulturellt samhälle? Vi har aldrig levt i en monokulturell nationalstat. Människor blickar tillbaka nostalgiskt till en tid då skiljelinjerna inte ansågs vara “kulturella” (utan snarare klassmässiga, genusmässiga osv). När bönder inte fick frottera med adeln, när kvinnor var kvinnor och män var män.

Det kanske handlar om definitionen av kultur. Svensk kultur hette inte riktigt “svensk kultur” före globaliseringen. Det är intressant att man numera diskuterar “kultur” istället för segregation. Eller “splittring”, som Sverigedemokraterna kallar det.

Jag vet inte. Allt kanske var bättre förr för den enskilde personen. Och kanske är det viktigt för alla människor att bevara trappuppgången trappuppgångskt.

Bonus:

I USA på 1950-talet motsatte sig väldigt många vita medborgare integrationen av svarta ungdomar till skolor med både svarta och vita. Detta gjorde de med våld, protesterade utanför skolorna och allt med argumentet att integrationen skulle förstöra deras (vita) kulturella arv. Det var bättre förr, innan de svarta gick i skolan med de vita. Se avsnitt två av den fantastiska dokumentärserien Eyes on the Prize: