Går det att samtala bort rasism?

När rasismen i Sverige blir mer synlig, letar många efter strategier för att motverka den fientlighet som människor bär på. Bland antirasister finns det en strävan att hitta Den Rätta Metoden för att motverka rasism. Något en får höra rätt ofta är just avfärdandet av andra strategier än Den Rätta Metoden. Det kan låta så här:

“Det går inte samtala bort rasism”
“Det går inte demonstrera bort rasism”
“Det går inte rösta bort rasism”

Nej, inga samhällsförändringar har skett med enbart en metod. Alla folkrörelser som har förändrat samhället har använt sig av flera metoder samtidigt. Därför blir det konstigt när någon säger “vi har gjort det här de senaste fyra åren, och bevisligen har det inte fungerat”. Det finns oftast inga bevis. De personer som säger så har sällan något sätt att påvisa att de metoderna inte har lett till att någon människa har förändrat sin syn på Sverigedemokraterna, migration eller mångfald. De menar att eftersom antalet röster på Sverigedemokraterna inte har blivit färre, har därför inga tidigare använda metoder fungerat.

Det är ett konstigt sätt att se på rasism. Det reducerar rasismen till ett parti, medan rasism finns bland alla partier och folkgrupper. Rasism är tänkesätt, inte röster på ett parti. Därför måste de sätten att tänka förändras.

Det går att samtala bort rasism. Inte under ett enstaka samtal, men under en längre period går det att förändra människors syn på olika grupper. Det skulle självklart inte göra att rasismen i Sverige försvinner, men det kanske skulle göra att personer med rasistiska attityder ändrar sig. Om det går att samtala fram rasism hos dem, genom att sprida rykten om folkgrupper, så går det också att samtala bort rasismen hos dem. Den svenska arbetarrörelsens folkbildningstanke går ut på att sprida kunskap för att motverka ojämlikheter. Det bästa exemplet på hur samtal kan förändra kommer från Storbritannien.
tommyrobinson1Tommy Robinson var medgrundare och talesperson, mellan 2009 och 2013, för den militanta rörelsen English Defence League. I oktober 2013 avgick han som ledare för EDL. Organisationen gjorde sig känd genom stora gatuprotester, där de samlade fotbollshuliganer, nazister och vanliga medborgare i en enda stor antimuslimsk rörelse. Bland annat kunde medlemmar filma i Londons tunnelbana när de misshandlade personer som såg ut att komma från Pakistan och lägga upp videorna på Youtube. Medlemmar har också anklagats för att ligga bakom moskébränder och andra attacker mot muslimer. Enligt egen utsago, var Tommy Robinson och EDL enbart emot radikal islamism och inte muslimer, men det motbevisades gång på gång av uttalanden och händelser hos både ledningen och deras medlemmar.

I BBC-dokumentären “Quitting the English Defence League: When Tommy met Mo”, ser vi hur Tommy Robinson under 18 månader fick umgås med Mohammed “Mo” Ansar, en brittisk-muslimsk debattör. Under en hetsig TV-sänd debatt föreslog Mo, som tidigare hade förespråkat att EDL skulle förbjudas, att de skulle börja träffas och samtala. Mo sade:

Tommy, if you and your family ever want to come to meet my family for dinner, you’re more than welcome!

Screenshot 2014-09-28 at 14.13.03Det ledde till att Mo, tillsammans med ett kamerateam, besökte EDL:s demonstrationer och möten, höll föreläsning för EDL:s medlemmar och fikade med deras sympatisörer. Samtidigt följde Tommy med på träffar med muslimska representanter, moskéer och vanliga muslimska medborgare, för att ge honom en mer nyanserad bild av muslimer i Storbritannien och Islam.

Screenshot 2014-09-28 at 14.50.11Han lärde sig att muslimer är olika personer med olika viljor och olika sätt att tänka. Efter de arton månaderna fick han träffa Maajid Nawaz, grundare av tankesmedjan Quilliam, som arbetar mot muslimsk fundamentalism. Maajid var själv avhoppare från den islamistiska revolutionära gruppen Hizb-ut-Tahrir, och han visste hur extremistiska grupper skulle bemötas. Det mötet inspirerade till slut Tommy till att sluta som ledare för EDL. Han ville arbeta aktivt för att motverka extremism och hade hittat ett mer konstruktivt sätt att göra det på. Han gick med i Quilliam och hoppade av som ledare för English Defence League, som han ändå tyckte hade bjudit in för många nazister.Screenshot 2014-09-28 at 22.54.48
Resan som Tommy Robinson har gjort är ändå inspirerande. Under en väldigt kort tid gick han från en av de mest extrema islamofobiska talespersonerna till någon som vill arbeta tillsammans med muslimer för att skapa bättre sammanhållning i landet och ett Storbritannien som inkluderar alla.tommyrobinson2

Poängen här är alltså inte att fler ska behålla SD-väljare som Facebook-vänner. Poängen är att vi behöver skapa fler möten mellan människor som är olika, för att fördomar och myter ska försvinna. Om en bekant sprider rykten om muslimer, kontakta den lokala moskén och fråga om ni kan ta en fika där för att prata om Islam och träffa muslimer på orten. Om en bibliotekarie pratar illasinnat om t.ex. romer, araber eller judar, gå med personer från de grupperna till biblioteket och håll ett samtal om litteratur tillsammans med bibliotekarien. Om en frisör ständigt berättar om hur hemska hen tycker att somalier är, gå med en grupp somaliska studenter och klipp er hos frisören och börja prata om vad ni har gemensamt.

Det räcker alltså inte med att vita majoritetssvenskar ska prata med varandra om Sverigedemokraterna. Alla behöver prata med alla. Vi måste sluta prata om människor vi inte känner och börja prata med grupper som vi tidigare har pratat om.

I det här avseendet är Fryshusets interreligiösa projekt Tillsammans för Sverige ett föredöme. Om du befinner dig i Stockholm, kan jag även rekommendera att gå på utställningen Nationell psykos! på Mångkulturellt Centrum i Fittja.

För att vara tydlig tycker jag alltså inte att det är rätt att som antirasist ta med journalister på en golfrunda med Jimmie Åkesson. Vi ska inte skapa fler PR-jippon som framställer rasistiska företrädare som mysgubbar, eller normalisera rasismen. Vi behöver skapa fler mötesplatser och samtal i vardagen som gör att människor träffar varandra. Oavsett vad de röstar på. Det är en av alla metoder som går att använda för att motverka rasism. Kom gärna med förslag på fler. Och organisera människor i din ort för att genomföra de metoder ni kommer fram till. Gör det bara.


Bokmärk och titta på hela dokumentären “Quitting the English Defence League: When Tommy met Mo” här:

Publicistisk pluralism

Svenskt Näringsliv fick in en annons i DN idag som visar hur bra invandring är för samhällsekonomin. Bara tanken om att mitt existensberättigande ska mätas i termer av lönsamhet är mind-blowing. Samtidigt blev jag i förrgår inbjuden till en Facebook-grupp som samlar in pengar för att också göra en motannons. Och medlemmar i Feministiskt initiativ samlar också in pengar för att göra en annons för invandring i DN. Så här ser det ut när samhällsdebatten reduceras till en fråga om reklam.
Numera kostar det alltså hundratusen kronor för att kunna göra sin röst hörd i DN. Hur är det rimligt?

Här är tre länkar om varför statistiken är felaktig och rasistisk.

Peter Wolodarski försvarar publiceringen av den första annonsen, som spred rasistiska myter om invandring, så här:
– Vi har utifrån vår liberala tradition en generös annonspolicy, som även omfattar ståndpunkter som är skilda från DN:s.

Det är en idé om liberal pluralism, där frågan om mänskliga rättigheter är förhandlingsbar och bara en fråga om argument mot argument. Flera andra chefredaktörer har uttalat sig kritiska mot den inställningen, och menar att de inte skulle publicera en annons som sprider felaktiga siffror och rasistiska myter. Wolodarskis hållning är dock densamma som Thomas Mattssons (Expressen) när en krönikör skriver med rasbiologiska termer om hur “pursvenskar” håller på att dö ut. Den är samma som Jan Helins (Aftonbladet) när en kolumnist skriver om flyktingmottagandet som en “tickande bomb” i vårt fina civiliserade Europa. Det sker en stark glidning för vad som är okej att publicera i tidningar. Skillnaden är att i Wolodarskis fall handlar det inte om en opinionsjournalistisk text, utan om en annons. Och för att kunna delta i debatten på samma plattform kostar det några hundratusen kronor.

Mårten Schultz, professor i civilrätt, säger på Twitter att DN-annonsen inte alls är en fråga om yttrandefrihet i en debatt, utan om reklam. Det är alltså inte olagligt för DN att publicera en sån annons, utan en fråga om ett redaktionsbeslut. De måste inte publicera allt. De kan tacka nej. De skulle aldrig publicera en annons för den antisemitiska boken “Sions vises protokoll”. DN Debatt skulle nog aldrig publicera en debattartikel skriven av det nynazistiska partiet Svenskarnas parti heller. Så de _måste_ aldrig publicera något.

Det här handlar inte om obekväma åsikter. Det handlar inte om den felaktiga faktan. Det handlar inte ens om politik. Det handlar om en djup fientlig inställning mot att människor bosätter sig i samma land. Där jag som är medborgare och född i landet får läsa att min familj är ett av de största problemen i samhället, med sin blotta existens. I landet där man får säga precis vad man vill på bloggar, utan att polisen griper en. Där andra människor får säga vad de vill för att kritisera andras ställningstaganden. Det är ett land där det inte finns ett tvång för en redaktör att publicera rasism.

Och därför tycker jag att vi inte ska göra det. Det är alltså varken censur eller förbud, det är en av de många redaktionella principer som redan finns för vad som ska publiceras, och en princip som fler borde följa.

Vägen är inte plogad för mig, #BästaBeatrice

2013-03-14 11.44.13

https://twitter.com/TanvirMansur/status/312119868419891200
https://twitter.com/TanvirMansur/status/312120444557881345
https://twitter.com/TanvirMansur/status/312120818425544704

[tweet 312120420780367872 hide_thread=’true’ lang=’sv’]
[tweet 312121618979749888 hide_thread=’true’ lang=’sv’]

https://twitter.com/TanvirMansur/status/312122060983910400

https://twitter.com/TanvirMansur/status/312126414172348416
https://twitter.com/TanvirMansur/status/312126718070640640
https://twitter.com/TanvirMansur/status/312126949562667008

https://twitter.com/TanvirMansur/status/312127254891229184
https://twitter.com/TanvirMansur/status/312128795517788160
https://twitter.com/TanvirMansur/status/312127892916158464
https://twitter.com/TanvirMansur/status/312129219566120960

https://twitter.com/TanvirMansur/status/312130565207908352
https://twitter.com/TanvirMansur/status/312130877096353792
https://twitter.com/TanvirMansur/status/312131509253451776

https://twitter.com/TanvirMansur/status/312131841052258305
https://twitter.com/TanvirMansur/status/312132500342333442
https://twitter.com/TanvirMansur/status/312133343208677377

https://twitter.com/TanvirMansur/status/312133645206953984
https://twitter.com/TanvirMansur/status/312134074716258304
https://twitter.com/TanvirMansur/status/312134432674967552
https://twitter.com/TanvirMansur/status/312134676150112256
https://twitter.com/TanvirMansur/status/312135592928501762
https://twitter.com/TanvirMansur/status/312136025105375232
https://twitter.com/TanvirMansur/status/312137000004231168
https://twitter.com/TanvirMansur/status/312137734691106816

Om inte det här är rasism, vad är då rasism?

revakoll1

När jag åkte till San Francisco för snart ett år sen satt jag och blev förhörd/intervjuad av gränspolisen/tullpersonalen som undrade vad jag skulle göra i landet. De undrade också om “Boughtcurqua” (Botkyrka), och vilka länder i mellanöstern jag hade besökt. Självklart kan jag inte säga att det var rasistisk polis, han var jättevänlig och hjälpsam när han väl släppte in mig till sitt kontor efter att få ha suttit i en halvtimme i ett vänterum med sju andra personer som också var mörkhyade.

Men i Sverige handlar inte frågan om Botkyrka om ovisshet. Här finns det ett utpräglat förortsförakt bland både medborgare och inom poliskåren (och bland journalister). Det syns särskilt väl på den här bilden. Det syns särskilt när någon som ser “utländsk” ut blir utsatt för ID-kontroll i tunnelbanan. När hens antagna härkomst, både genom utseendet och förortskapet i passet, gör att hen också antas vara ligist eller kriminell. Som vakterna som brukar följa efter en i klädbutikerna. Ja, eller det är bara vissa personer som de följer efter. Och därför är det mest vissa personer som också anmäls, efter att ha bevakats extra noga.

När vi kämpar för att accepteras som alla andra. Att inte ifrågasättas pga vårt utseende, att inte vara extra spännande eller en krydda i klassrummet, styrelserummet eller i redaktionsrummet. Vi kämpar för att kunna vara fullvärdiga medborgare som inte behandlas annorlunda. Så blir en ifrågasatt av konstaplar om ens existens.

Nej, just det, det handlar bara om rutinkontroller. Rutin för oss som är vana vid att bli kontrollerade extra mycket. För oss som är vana vid att bli betraktade som och kallade utlänningar, av alla andra och av oss själva. För oss som ifrågasätts om vi har “rätt” värderingar (läs: “svenska värderingar”) och beteenden. Samtidigt ser ingen hur en exkluderas från många sammanhang pga detta. Samtidigt så säger alla att vi alla behandlas likvärdigt i Sverige, och rasismen reduceras till en fråga som handlar om ett riksdagsparti. Vi måste inte ha apartheid i det här landet för att vi ska kunna lyssna på erfarenheter hos de som upplever sig bli exkluderade.

Det är värt mer att höra den utsattes röst än att ställa sig på samma sida som maktutövaren. Jag tror vi behöver lyssna mer.