Jag är bara glad om mina barn mår bra

601374_505870906754_980794960_n
Jag åt frukost hos mamma imorse. Hon berättade om konsekvenserna av skilsmässor hos flera av våra bekanta. Hur kvinnor har lämnats av sina makar, hur svårt det är att ta hand om sina barn i en sån situation.

Jag tänker på när mamma tog mig och min syster till orkesterövningarna på kommunala musikskolan i Tumba. Hur vi brukade ta bussen dit när det var mörkt ute och hon satt utanför i korridoren och väntade i två timmar innan vi kunde åka hem.

Mamma berättade om hur våra bekanta har drabbats av psykiska problem, både bland de ensamstående föräldrarna och deras barn. Hur otryggheten blandat med oupptäckta diagnoser hos barnen gör det ännu svårare. Aspergers, Adhd, dyslexi. Hur mammor tar dubbla (eller trippla) jobb för att ha råd. Hur det gör att mammor inte hinner göra någonting. Hur de inte hinner uppfostra. Hur de inte har råd. Livspusslet blir sönderslaget och mammor måste reparera det innan de ens kan lägga pusslet. Hon berättade om hur beroende till olika substanser uppstår. Hur styvföräldrar kan vara våldsamma. Hon berättade om en kärlek som har sinat, eller som inte ens var kärlek från början.

Jag tänker på när mamma tog mig och min lillasyster till kollo, läger och feriehem om somrarna, där vi kunde leka och lära oss om livet, lära oss om hur andra svenskar lever i Sverige och träffa andra barn av olika slag. För att hon skulle kunna ta det lugnt i ett par veckor. Vara sig själv. Göra det hon själv vill. Hinna. Det var på kollo jag lärde mig hur man rakar sig. Jag tänker på när mamma ordnade så vi kunde fira påsk, valborg och första maj, midsommar och jul. Jag tänker på alla jobb som mamma har haft, och sen tänker jag på alla jobb som hon har missat pga hur hon ser ut och hur hon pratar. Jag tänker på alla frukostar framför radion, vi lyssnade på Ekot och P1 Morgon, och jag tänker på hur mamma gav mig ett intresse för samhällsfrågor.

Mamma berättade om barn som blivit aggressiva, så att syskon blivit tvungna att flytta därifrån. Barn som blivit vuxna för tidigt. Förlorat barndomen. Barn som blivit slagna, och senare hamnat i missbruk. Familjen som skulle vara en plats för kärlek, som blivit en plats för misär.

Jag tänker på när mamma tog oss till en ny lägenhet i Norsborg och sa “här ska vi bo snart”. Möblerna som hon hade fått från kvinnojouren var gamla, köksbordet bestod av en planka som stod mellan två små hyllor. Med en bordsduk ser det ut som ett riktigt köksbord. Vi var lyckliga, även om det ibland kunde vara svårt för mamma. Och när min storasyster flyttade in igen. Och när vi var fyra i vår trea, och när min sjuka mormor flyttade in. Och hur vi blev vuxna och stannade kvar. Jag tänker på hur den där lägenheten alltid har varit där för oss. Egentligen är det mamma som alltid har varit där för oss.

Mamma berättade om att hon inte förstår varför de här männen inte ställer upp för sina familjer. Varför de skapar nya familjer, varför några av de bryter kontakten med sin första familj. Varför de var otrogna. Varför de nöjer sig med att betala underhåll.

Fråga mig inte om manlighet, för jag kommer inte ge dig ett svar om självständighet och styrka. För jag satt och grät på tunnelbanan när jag skrev det här.
Fråga mig inte om integration, för jag kommer inte ge dig ett svar om valfrihet och kultur. För jag har getts möjligheter som många andra inte har fått.
Fråga mig inte om fattigdom, för jag kommer inte ge dig ett svar om Afrika, Asien och Sydamerika. För jag lever i Sverige och jag vet att det inte är lätt att leva här. Man ska inte bara kunna bo här, man ska kunna leva här, på samma villkor som alla andra.

78 procent av alla ensamstående föräldrar i Sverige är mammor. De har olika situationer. Det finns också många pappor som faktiskt vill leva med sina barn, men som av olika skäl inte får. Oavsett kan vi förstå att det vi kallar kärlek inte riktigt är det som vi faktiskt ser i samhället. I praktiken är kärlek svårare att upprätthålla än vi tror. Det är aldrig som på film. Och många gånger handlar det inte alls om kärlek. Ibland handlar det om pengar. Och makt.

Jag sänkte volymen på radion för att kunna höra henne bättre. “Jag är bara glad om mina barn mår bra”, sa hon och gav mig en kram. Världens starkaste person. Jag mår bra, mamma. Jag mår bra.

Allt började med frågan “behöver du hjälp?”

image

Skulle på lunchmöte på Söder igår. När tunnelbanan var framme vid Medborgarplatsen och jag klev ur på perrongen såg jag en äldre man som låg ned på trapporna upp mot Björns Trädgård, alla gick bara förbi. Och han bara låg där.

Jag gick fram och frågade om han behövde hjälp, han mumlade fram ett ja, och jag såg att han saknade två framtänder. Han kanske lever i hemlöshet, eller så var han berusad, men uppriktigt sagt, så spelar det ingen roll, han låg ju ner och behövde hjälp.

Han sa att han skulle till Vällingby, och jag såg att han hade inte orken att ställa sig upp, så jag tog upp honom för att ta med honom till tunnelbanan mot Vällingby. Samtidigt observerades vi av lite olika främlingar som då helt plötsligt blev engagerade (som man blir när man ser att någon ANNAN hjälper) och frågade vad de kunde göra, om de kunde ringa ambulans (!) eller säga åt spärrvakten. Efter att jag förklarade att jag tar med mannen in i tåget mot Vällingby, blev främlingarna glada. “Tack”, sade en kille.

Innan Soppkök Stockholm var jag också en av dem. En av de som tackade för att andra engagerar sig. Men nu lär jag mig att ta steget ut för att hjälpa andra. Det är otroligt stort. Det betyder inte att jag springer runt hela tiden och undsätter alla som behöver hjälp, men jag tänker till oftare. Och om vi lyckas få andra att göra detsamma, då har vi faktiskt gjort skillnad.

Allt började med frågan “behöver du hjälp?”. Han svarade ja. Och jag hjälpte honom. Svårare än så är det inte.

Jag satte ned mannen i tåget och följde med till Slussen, han tackade och sade att han klarade sig resten av vägen. Han berättade att han var i Björns Trädgård för att träffa några kompisar. Jag berättade om soppköket på söndag, han tyckte det lät bra, men vi hann inte prata så mycket mer innan jag blev tvungen att gå av. Vi hann inte prata färdigt. Hoppas han klarar sig. Och att han kommer till soppköket imorgon, så att vi kan fortsätta prata. Vi hann inte prata färdigt.

Varför jag går i Pride-paraden

Idag går jag i Pride-paraden för tredje året i rad. För mig är det viktigt att ge stöd till hbtq-rörelsens kamp för lika rättigheter i Sverige och resten av världen, oavsett vilken sexuell läggning eller identitet jag har. Därför var jag med och anordnade ett seminarium på Pride House igår. Jag kommer än en gång gå i paraden med studentrörelsen, som måste göra sin del för att motverka diskriminering mot hbtq-studenter i högre utbildning. Men några viktiga saker måste tas upp idag.

Vi märker ju alla att Pride-paraden har förändrats. Allt fler organisationer går i paraden enbart för att marknadsföra sig och sin verksamhet och gör ingenting för hbtq-communityt utanför Pride-veckan. Många är bara stora företag som använder sin plats i paraden för att sprida reklam för sina produkter. När den kända filosofen Judith Butler var i Sverige berättade hon att hon ansåg att mycket av Pride-rörelsen (inte enbart i Sverige då) har blivit ett spektakel och förlorat sin politiska glöd. Allt fler organisationer dyker upp i paraden bara för att synas i ett positivt sammanhang. Det är väldigt tråkigt. I år har jag förstått att Migrationsverket ska gå med i Pride-paraden.
(RÄTTELSE: Migrationsverket kommer inte gå i paraden. Jag hade fått fel uppgifter när jag skrev det här först. http://www.migrationsverket.se/info/6056.html även om det inte gör nedanstående text irrelevant)

[Migrationsverket, denna myndighet som utvisar HBTQ-flyktingar till länder där dessa människor sedan förföljs, fängslas, torteras och mördas. Migrationsverket, som enligt sina egna riktlinjer inte får göra så. Migrationsverket, som går emot riksdagens ställningstagande mot utvisning av HBTQ-flyktingar. I torsdags kom rapporter om att en homosexuell person som hade utvisats till Iran från Sverige har dödats. Migrationsverket har INGENTING att göra i Pride-paraden. Deras verksamhet är en strikt HBTQ-fientlig verksamhet. Om jag skulle stå i publiken under Pride-paraden skulle jag bua när Migrationsverkets ekipage dyker upp. Eller ställa dem till svars för sin verksamhet i Pride Park.
Läs mer: Värmlands Folkblad: Är Migrationsverket stolta? http://www.vf.se/asikter/ledare/ar-migrationsverket-stolta ]

Samtidigt håller den s.k. internationella Counterjihadrörelsen ett möte och en manifestation i Stockholm för att protestera mot det de kallar för “islamiseringen” av sina länder. I svenska medier har den mesta fokusen legat på att brittiska English Defence League (EDL) är arrangörer, det kommer även att hållas en manifestation mot EDL. EDL är kända för att anlita fotbollshuliganer för att vandalisera, jaga muslimer på gatorna i London och i allmänhet sprida hat mot människor med icke-brittiskt ursprung. Men det är inte hela rörelsen. Två ledargestalter i rörelsen, de amerikanska islamofoba debattörerna Robert Spencer och Pamela Geller är med och anordnar Counterjihadmötet och kommer att vara några av huvudtalarna. Det här är för mig ett större problem än EDL. Bägge personers levebröd är att misstänkliggöra och sprida hat mot muslimer i USA. De är väldigt högt ansedda i Tea Party-rörelsen i USA, bjuds ständigt in till debattprogram som “islam-experter” och använder sin populism för att få mer stöd i sin kamp mot religionsfriheten.

Bägge förnekar folkmordet i Srebrenica, och Geller har på sin blogg rättfärdigat Anders Behring Breiviks terrordåd och förklarat att lägret på Utöya som ett antisemitiskt indoktrineringsläger. Bägge personer har inspirerat Breivik, och Spencer och hans blogg citeras i Breiviks manifest 150 gånger. Men det är onödigt alarmistiskt att använda Breiviks terrordåd för att få igenom den här poängen, för Breivik är också oväsentlig i sammanhanget. Problemet är att vi ser hur islamofobin ökar i hela Europa, och hur deras retorik blir allt mer rumsren. Nu har vi även ett riksdagsparti där Kent Ekeroth (SD) och hans bror är starka förespråkare för Counterjihadrörelsen.

Myter och hatpropaganda sprids på nätet om muslimer, och muslimer får väldigt sällan uttala sig i media i andra sammanhang än angående extremism. Det har skett en glidning i vad som är okej att säga om medborgare som har en viss religion och hur man kan behandla dem. När fördomarna ökar, förändras även attityder hos människor, och trakasserier mot muslimer i Sverige verkar nu inte minska. Ju starkare den här glidningen blir desto svårare blir det att leva som sig själv i ett samhälle med religionsfrihet för alla. Därför är det viktigt att känna till vilka Counterjihadrörelsen är och vara kritisk till det de säger.
Läs mer: Expo: Counterjihadrörelsens ledande profiler till Sverige http://expo.se/2012/counterjihadrorelsens-ledande-profiler-till-sverige_5211.html

Idag går jag i Pride-paraden för tredje året i rad. För mig är det viktigt att ge stöd till hbtq-rörelsen och vanliga muslimers kamp för lika rättigheter och likvärdig behandling, oavsett vilken sexuell läggning, könsidentitet eller religiös tillhörighet jag har. De här frågorna berör oss alla, för det handlar om vilket samhälle och vilken värld vi vill leva i.

Fred och kramar, Tanvir