Publicistisk pluralism

Svenskt Näringsliv fick in en annons i DN idag som visar hur bra invandring är för samhällsekonomin. Bara tanken om att mitt existensberättigande ska mätas i termer av lönsamhet är mind-blowing. Samtidigt blev jag i förrgår inbjuden till en Facebook-grupp som samlar in pengar för att också göra en motannons. Och medlemmar i Feministiskt initiativ samlar också in pengar för att göra en annons för invandring i DN. Så här ser det ut när samhällsdebatten reduceras till en fråga om reklam.
Numera kostar det alltså hundratusen kronor för att kunna göra sin röst hörd i DN. Hur är det rimligt?

Här är tre länkar om varför statistiken är felaktig och rasistisk.

Peter Wolodarski försvarar publiceringen av den första annonsen, som spred rasistiska myter om invandring, så här:
– Vi har utifrån vår liberala tradition en generös annonspolicy, som även omfattar ståndpunkter som är skilda från DN:s.

Det är en idé om liberal pluralism, där frågan om mänskliga rättigheter är förhandlingsbar och bara en fråga om argument mot argument. Flera andra chefredaktörer har uttalat sig kritiska mot den inställningen, och menar att de inte skulle publicera en annons som sprider felaktiga siffror och rasistiska myter. Wolodarskis hållning är dock densamma som Thomas Mattssons (Expressen) när en krönikör skriver med rasbiologiska termer om hur “pursvenskar” håller på att dö ut. Den är samma som Jan Helins (Aftonbladet) när en kolumnist skriver om flyktingmottagandet som en “tickande bomb” i vårt fina civiliserade Europa. Det sker en stark glidning för vad som är okej att publicera i tidningar. Skillnaden är att i Wolodarskis fall handlar det inte om en opinionsjournalistisk text, utan om en annons. Och för att kunna delta i debatten på samma plattform kostar det några hundratusen kronor.

Mårten Schultz, professor i civilrätt, säger på Twitter att DN-annonsen inte alls är en fråga om yttrandefrihet i en debatt, utan om reklam. Det är alltså inte olagligt för DN att publicera en sån annons, utan en fråga om ett redaktionsbeslut. De måste inte publicera allt. De kan tacka nej. De skulle aldrig publicera en annons för den antisemitiska boken “Sions vises protokoll”. DN Debatt skulle nog aldrig publicera en debattartikel skriven av det nynazistiska partiet Svenskarnas parti heller. Så de _måste_ aldrig publicera något.

Det här handlar inte om obekväma åsikter. Det handlar inte om den felaktiga faktan. Det handlar inte ens om politik. Det handlar om en djup fientlig inställning mot att människor bosätter sig i samma land. Där jag som är medborgare och född i landet får läsa att min familj är ett av de största problemen i samhället, med sin blotta existens. I landet där man får säga precis vad man vill på bloggar, utan att polisen griper en. Där andra människor får säga vad de vill för att kritisera andras ställningstaganden. Det är ett land där det inte finns ett tvång för en redaktör att publicera rasism.

Och därför tycker jag att vi inte ska göra det. Det är alltså varken censur eller förbud, det är en av de många redaktionella principer som redan finns för vad som ska publiceras, och en princip som fler borde följa.

Att marknadsföra sig i kampen för rättvisa

SL på Stockholm Pride

Hej! Kan vi vara lite mer kritiska mot Stockholm Pride som fenomen i år? Inte att det är en frizon för människor som exkluderas i samhället pga heteronormen, för det är en fantastisk plats som är oerhört viktig och nödvändig. Förstås.

Men. Varje år ökar antalet ekipage och deltagare i Pride-paraden. Varje år är det fler aktörer som vill vara med på festen. För det är kul. Och de får en chans att synas. De kan marknadsföra sig. Göra reklam. Ni ser vart jag är på väg med det här.

Varje år är det väldigt många av dessa aktörer som inte gör ett jota för HBTQ-rörelsen. Som inte bryr sig. Som inte lyfter ett finger. Som inte ens har någonting med frågorna att göra.

Vad gör SL i HBTQ-rörelsen förutom att åka runt med en buss med musik och en häftig slogan under paraden? Förutom att vifta med regnbågsflaggor i kollektivtrafiken under just den här veckan? Vad gör 7-Eleven och Carlsberg där? Jo, det är ju sponsorer som bidrar med pengar till föreningen. Förstås.

Vad gör alla företag av den typen där egentligen? Vad gör fackförbund, myndigheter och centralorganisationer där? Vilka marknadskrafter spelar in i valet att vara med i paraden där en halv miljon åskådare får se ens varumärke?

Istället för att lyfta fram en organisations varumärke borde dessa organisationer lyfta fram sitt arbete med HBTQ-frågor. För det är (för mig) vad Stockholm Pride handlar om: Politik, rättvisa och lika rättigheter för alla.

Så här står det på Stockholm Prides hemsida:
“Medverkan i Pride Parade för företag, kommersiella partners, vinstdrivande bolag och stora organisationer som avser exponera sitt varumärke:
[Kontakta oss] […] Det är inte tillåtet att exponera varumärken i Pride Parade om det inte föreligger en överenskommelse med föreningen Stockholm Pride.”

Om vi ska vara konstruktiva. Då kan vi be de här organisationerna att helt enkelt anordna ett seminarium på Pride House på Kulturhuset. Att göra det till ett försök att starta ett samtal kring mångfald och inkludering i sin organisation, bransch eller sektor.

I en kapitalistisk struktur där ord som entreprenörskap och varumärkesetablering är ledord för ens verksamhet, där kommer kampen för rättvisa också besudlas av aktörer som inte bryr sig. Som bara vill göra reklam. Jag hoppas att om dessa organisationer någon gång anklagas för att motarbeta HBTQ-kampen aldrig någonsin använder argumentet “Men vi gick ju i Pride-paraden!”.

Och för er som tänker svara “Men det är ju bara en stor fest” vill jag att ni klickar på den här länken: http://www.buzzfeed.com/mjs538/photos-from-russia-everyone-needs-to-see
Det är inte bara en stor fest.

Om aktörskap och kulturella sedvänjor

Apropå den aktuella diskussionen om “handskakningsfallet” tänkte jag lyfta fram några tweets där jag rantade om detta 2011, med perspektiv från filosofen Bhikhu Parekh:

När Stockholms litterära skyltgrupp inte lyssnar på medborgarna

rinkeby_ordFoto: Carlos Montecinos
– Vi förstår att ordet kan väcka anstöt, men läser man texten djupare märker man att det inte finns något rasistiskt med sammanhanget. Författaren skildrar endast en tidsanda. Att ta bort skylten vore att försöka sudda ut en bit av historien, säger Marie Gustavsson till Mitt i Stockholm.
http://www.mitti.se/?p=43681

Stockholms stad satte upp en skylt i kommunorten Rinkeby 2004, med citat från en bok där en mening innehåller n-ordet, taget utanför sitt sammanhang. Det upprör medborgarna i området (ordet är nästan bortristat på skylten), men stadens “litterära skyltgrupp” hävdar att det vore att sudda ut en bit av historien om skylten togs bort.

En gång till: Kommunens medborgare ogillar en skylt med ett rasistiskt begrepp. En “skyltgrupp” anlitad av kommunen, som troligen inte alls bor i området, tycker att ordet som i historien har använts för att förminska och förtrycka mörkhyade människor, är acceptabelt då skylten citerar en bok från 1996, och utan skylten skulle det vara som att vi suddade ut en bit av historien.

Här är hela citatet, komplett med den koloniala retoriken:

Blenda försöker beskriva den. Lukten av masala och mynta och vitlök och rått kött i snabbköpet. Gamla brunögda män i persianmössor, på parkbänkar. Liksom vilande i nån tid som aldrig tar slut. Sylvia satt och tänkte på sin första Parisresa, det var första resan utomlands och hon hade aldrig sett en neger. Som man sa. Sen var det en annan resa dit, på åttiotalet, då hon upptäckte vad som hade hänt med kvarteren bortom Pigalle.

Mörka vågor över världen.

De flesta människor är mycket mörka och mycket fattiga. Nu rör de sig i väldiga vågor över kontinenterna. Bildar världar inuti den kända världen: Kreuzberg, Rue des Abesses, Rinkeby. Fyller den inifrån med växtkraft som spränger, obevekligen.

Men om vi ska följa den litterära skyltgruppens linje till fullo.
Låtom oss då sätta upp en skylt om Sveriges stöd till rasbiologi (Rasbiologiska institutet i Uppsala m.m.) i borggården till Stockholms Stadshus. Vi kan kalla det “Det rasistiska Stockholm”, där skylten kan vara ett citat om “den svenska rasens överlägsenhet” av Herman Lundborg. Han var trots allt, under sin storhetstid, en uppskattad forskare vid ett av Sveriges mest anrika lärosäten. Hans bidrag till svensk historia kan den litterära skyltgruppen vi kanske inte betvivla (jo).

Föreslagsvis placeras detta citat ut:

Vårt lilla folk, som för något tusen år sedan räknade endast en bråkdel av landets nuvarande befolkning, har oavlåtligen ökats. En stor del har utvandrat till alla möjliga länder i Europa och andra världsdelar och där bidragit till att höja kulturen. Den goda ras vi fått i arv av en givmild natur har ingenstädes förnekat sig.
— Herman Lundborg, tidigare student i Stockholm och den förste chefen för Statens institut för rasbiologi, 27 oktober 1927

När Stadshusets invånare – det vill säga stadens kommunpolitiker – klagar över detta tilltag kan deras borttagande av skyltgruppens nya skylt förklaras med hur det vore att sudda ut en bit av historien om den togs bort.

Skulle det bidraget till svensk historia uppskattas av Stockholms litterära skyltgrupp? Nej, skylten skulle tas bort, då kommunpolitikerna inte uppskattar rasbiologi, även om det vore att sudda ut en bit av historien. Vad bra att vi lyssnar på dessa hypotetiska ledamöter i Stockholms kommunfullmäktige. Men vem lyssnar på våra verkliga medborgare i Stockholms stad, vem lyssnar på invånarna i Rinkeby? Inte är det den litterära skyltgruppen i alla fall.

Det finns andra skildringar av Rinkeby som skyltgruppen skulle kunna använda istället. Varför inte ett citat ur Bortom mammas gata (2001) av författaren Alexandra Pascalidou, som själv har vuxit upp i området? Nej, det kanske skulle vara att sudda bort en bit av historien. Historien som är rasistisk.