Går det att samtala bort rasism?

När rasismen i Sverige blir mer synlig, letar många efter strategier för att motverka den fientlighet som människor bär på. Bland antirasister finns det en strävan att hitta Den Rätta Metoden för att motverka rasism. Något en får höra rätt ofta är just avfärdandet av andra strategier än Den Rätta Metoden. Det kan låta så här:

“Det går inte samtala bort rasism”
“Det går inte demonstrera bort rasism”
“Det går inte rösta bort rasism”

Nej, inga samhällsförändringar har skett med enbart en metod. Alla folkrörelser som har förändrat samhället har använt sig av flera metoder samtidigt. Därför blir det konstigt när någon säger “vi har gjort det här de senaste fyra åren, och bevisligen har det inte fungerat”. Det finns oftast inga bevis. De personer som säger så har sällan något sätt att påvisa att de metoderna inte har lett till att någon människa har förändrat sin syn på Sverigedemokraterna, migration eller mångfald. De menar att eftersom antalet röster på Sverigedemokraterna inte har blivit färre, har därför inga tidigare använda metoder fungerat.

Det är ett konstigt sätt att se på rasism. Det reducerar rasismen till ett parti, medan rasism finns bland alla partier och folkgrupper. Rasism är tänkesätt, inte röster på ett parti. Därför måste de sätten att tänka förändras.

Det går att samtala bort rasism. Inte under ett enstaka samtal, men under en längre period går det att förändra människors syn på olika grupper. Det skulle självklart inte göra att rasismen i Sverige försvinner, men det kanske skulle göra att personer med rasistiska attityder ändrar sig. Om det går att samtala fram rasism hos dem, genom att sprida rykten om folkgrupper, så går det också att samtala bort rasismen hos dem. Den svenska arbetarrörelsens folkbildningstanke går ut på att sprida kunskap för att motverka ojämlikheter. Det bästa exemplet på hur samtal kan förändra kommer från Storbritannien.
tommyrobinson1Tommy Robinson var medgrundare och talesperson, mellan 2009 och 2013, för den militanta rörelsen English Defence League. I oktober 2013 avgick han som ledare för EDL. Organisationen gjorde sig känd genom stora gatuprotester, där de samlade fotbollshuliganer, nazister och vanliga medborgare i en enda stor antimuslimsk rörelse. Bland annat kunde medlemmar filma i Londons tunnelbana när de misshandlade personer som såg ut att komma från Pakistan och lägga upp videorna på Youtube. Medlemmar har också anklagats för att ligga bakom moskébränder och andra attacker mot muslimer. Enligt egen utsago, var Tommy Robinson och EDL enbart emot radikal islamism och inte muslimer, men det motbevisades gång på gång av uttalanden och händelser hos både ledningen och deras medlemmar.

I BBC-dokumentären “Quitting the English Defence League: When Tommy met Mo”, ser vi hur Tommy Robinson under 18 månader fick umgås med Mohammed “Mo” Ansar, en brittisk-muslimsk debattör. Under en hetsig TV-sänd debatt föreslog Mo, som tidigare hade förespråkat att EDL skulle förbjudas, att de skulle börja träffas och samtala. Mo sade:

Tommy, if you and your family ever want to come to meet my family for dinner, you’re more than welcome!

Screenshot 2014-09-28 at 14.13.03Det ledde till att Mo, tillsammans med ett kamerateam, besökte EDL:s demonstrationer och möten, höll föreläsning för EDL:s medlemmar och fikade med deras sympatisörer. Samtidigt följde Tommy med på träffar med muslimska representanter, moskéer och vanliga muslimska medborgare, för att ge honom en mer nyanserad bild av muslimer i Storbritannien och Islam.

Screenshot 2014-09-28 at 14.50.11Han lärde sig att muslimer är olika personer med olika viljor och olika sätt att tänka. Efter de arton månaderna fick han träffa Maajid Nawaz, grundare av tankesmedjan Quilliam, som arbetar mot muslimsk fundamentalism. Maajid var själv avhoppare från den islamistiska revolutionära gruppen Hizb-ut-Tahrir, och han visste hur extremistiska grupper skulle bemötas. Det mötet inspirerade till slut Tommy till att sluta som ledare för EDL. Han ville arbeta aktivt för att motverka extremism och hade hittat ett mer konstruktivt sätt att göra det på. Han gick med i Quilliam och hoppade av som ledare för English Defence League, som han ändå tyckte hade bjudit in för många nazister.Screenshot 2014-09-28 at 22.54.48
Resan som Tommy Robinson har gjort är ändå inspirerande. Under en väldigt kort tid gick han från en av de mest extrema islamofobiska talespersonerna till någon som vill arbeta tillsammans med muslimer för att skapa bättre sammanhållning i landet och ett Storbritannien som inkluderar alla.tommyrobinson2

Poängen här är alltså inte att fler ska behålla SD-väljare som Facebook-vänner. Poängen är att vi behöver skapa fler möten mellan människor som är olika, för att fördomar och myter ska försvinna. Om en bekant sprider rykten om muslimer, kontakta den lokala moskén och fråga om ni kan ta en fika där för att prata om Islam och träffa muslimer på orten. Om en bibliotekarie pratar illasinnat om t.ex. romer, araber eller judar, gå med personer från de grupperna till biblioteket och håll ett samtal om litteratur tillsammans med bibliotekarien. Om en frisör ständigt berättar om hur hemska hen tycker att somalier är, gå med en grupp somaliska studenter och klipp er hos frisören och börja prata om vad ni har gemensamt.

Det räcker alltså inte med att vita majoritetssvenskar ska prata med varandra om Sverigedemokraterna. Alla behöver prata med alla. Vi måste sluta prata om människor vi inte känner och börja prata med grupper som vi tidigare har pratat om.

I det här avseendet är Fryshusets interreligiösa projekt Tillsammans för Sverige ett föredöme. Om du befinner dig i Stockholm, kan jag även rekommendera att gå på utställningen Nationell psykos! på Mångkulturellt Centrum i Fittja.

För att vara tydlig tycker jag alltså inte att det är rätt att som antirasist ta med journalister på en golfrunda med Jimmie Åkesson. Vi ska inte skapa fler PR-jippon som framställer rasistiska företrädare som mysgubbar, eller normalisera rasismen. Vi behöver skapa fler mötesplatser och samtal i vardagen som gör att människor träffar varandra. Oavsett vad de röstar på. Det är en av alla metoder som går att använda för att motverka rasism. Kom gärna med förslag på fler. Och organisera människor i din ort för att genomföra de metoder ni kommer fram till. Gör det bara.


Bokmärk och titta på hela dokumentären “Quitting the English Defence League: When Tommy met Mo” här:

Ska vi fängsla alla konstnärer som avbildar nakenhet?

Sverigedemokraterna har inte någon annan kulturpolitik än att “bevara svensk kultur” och att förbjuda eller kraftigt begränsa provocerande konst. Det vill säga om inte konsten provocerar muslimer, då borde den tvärtom lyftas fram.

Idag höll Riksdagen en debatt om ungas livsvillkorMargareta Larsson (SD) passade på att kritisera samhällets syn på sex och samlevnad. Hon tar upp ett omdiskuterat graffitikonstverk av Carolina Falkholt på en ny högstadieskola i Nyköping. Det är en väggmålning med en stiliserad avbildning av en kvinnas ben och snippa. Margareta Larsson menar att konstnären bör fängslas för sexuellt ofredande mot barn på grund av verket.

falkholt

Larsson säger:

– Mer kunskap och färre blödande vaginor på väggarna på våra skolor, som anses vara konstverk. Med tanke på den översexualisering som råder, och att sexvanor är något det görs politik av, anser jag personligen att man rätteligen bör sitta i fängelse för sexuellt ofredande av minderåriga om konstnären målar vaginor på väggarna i skolan.

Notera att det inte finns några “blödande vaginor” i konstverket. Men föreställ er ett samhälle där staten arresterar konstnärer för att politiker inte gillar deras konst. Ja, vad är det för samhälle SD vill leva i egentligen?

De vill alltså avveckla konst och kultur som chockerar och provocerar, i det här fallet nakenhet. Margareta Larssons uttalande är alltså inte ett enskilt yttrande från en enskild riksdagsledamot, utan det är Sverigedemokraternas de facto kulturpolitik.

Samtidigt vill de lyfta fram konst som i synnerhet provocerar muslimer. Björn Söder (SD) ville i slutet av 2012 ställa ut Lars Vilks Muhammed-karikatyr i Riksdagen. I det fallet ser de inte den konsten nödvändig att kritisera eller avveckla. Så klart.

Men då är frågan, borde inte Sverigedemokraterna i konsekvensens namn också vilja avveckla de mängder av provocerande snoppar som finns runt om i landet på offentliga platser?

Vi kan börja med Näckens polska, en skulptur av Bror Hjorth, som står i Uppsala sedan 1967:
512px-Näckens_polska

Sedan kan de ta bort “Europa och Tjuren” av Carl Milles 1926 i Halmstad.
Europa-tjurenF2 (2)

Och till sist, självklart, Poseidon i Göteborg. En skulptur som eregerades 1931. Det sägs att Carl Milles var tvungen att minska storleken på Poseidons penis för att kommunen skulle acceptera statyn.
360px-Fontaine_Poséidon

Men Milles hämnades tydligen. För om du står på Konserthusets trappa, så får du en helt annan bild av Poseidons storhet.

Carl_Milles_Poseidon_03

Så, Sverigedemokraterna. Vill ni beröva göteborgarna Poseidons storhet? Antingen måste ni ta bort det här svenska kulturarvet, eller så bör all provocerande konst vara tillåten. Och då ska ingen fängslas för en stiliserad snippa på en väggmålning.

Annars är ni faktiskt inte konsekventa i er kulturpol… ursäkta, censurpolitik.

Hanne Kjöller kritiserar Politism för deras målgrupp är inte Hanne Kjöller

Jag börjar förstå vad som är Hanne Kjöllers (och även DN:s ledarsidas) problem med dagens opinionsjournalistik, och jag kopplar det till ett bredare fenomen. Kjöller märker av att fler och fler börjar skriva om saker som inte handlar om det hon själv är en del av. Därför känner hon att hon måste kritisera. Faktum är att Politism skriver mer lättillgängliga texter som når fler grupper än Dagens Nyheter. De väljer också ämnen som Kjöller själv inte begriper, identifierar sig med eller kan förstå vikten av.

Det är provocerande för Kjöller.

Politism skriver med humor, satir och smileys samtidigt som de också gör seriösa politiska analyser. De har ekonomer, som otroligt smarta Agneta Berge, som gör beräkningar för att visa vilka felberäkningar som ofta görs av politiska partier, opinionsbildare och medier. Det här klarar inte ens DN:s ledarsida av att göra.

Politism skriver för målgrupper som sträcker sig långt ifrån DN:s läsarkrets. Hur många ungdomar tror ni läser DN, jämfört med de kids som läser hiphopgruppen Mohammed Alis texter på Politism? Särskilt när de dubbelpostar inläggen på Instagram, så deras fans och followers kan läsa deras syn på dagens samhälle.

Kawa Zolfagary berättade att bland hans mest delade texter på Genusfolket (en del av Politism) var de som han specifikt riktade till målgrupper som annars inte brukar känner igen sig i politiska texter. Han skrev bland annat en text om hur hans utländska namn har hånats, vilket förmedlar känslan av att ens identitet (namn) inte hör hemma här. I ett annat inlägg kritiserade han användandet av begreppet “tickande bomb” som ett sätt att beskriva förorter och personer med utländsk bakgrund, med tanke på att det är en rasistisk tankefigur som framförallt Svenska Motståndsrörelsen använder sig av. Han gjorde en rolig jämförelse mellan människor och bomber, och frågade läsarna om de kunde gissa vilken bild som var en bomb och vilken som var en blatte.

Vilka kände igen sig? Inte DN:s ledarsida, inte heller SvD:s ledarsida som kritiserade inlägget hårt. Men jag och många andra som texten kanske riktar sig till delade vidare den. Vi kände igen oss oerhört i de beskrivningarna.

Samma starka igenkänningskänsla som många av oss hade när vi såg Jonas Hassen Khemiris pjäs “Jag ringer mina bröder”. Medan andra, som inte liknar huvudkaraktären alls, gick från Stadsteatern sägandes “jag förstod inte vad den handlade om egentligen”. Den riktade sig inte till dem.

Kjöller klagar också på Rummet. En sajt av olika skribenter som har drabbats av rasism och som berättar om rasismen de kan ha drabbats av i olika skikt i samhället.

Inga av de här sajterna riktar sig till Hanne Kjöller. Därför blir hon arg på dem. Debatten har flyttats fram och DN hänger inte med. Alla andra skriver om saker som Kjöller inte tycker är intressant. Allt fler röster kan höras genom sociala medier idag. DN:s ledarsida blir alltså en allt mindre relevant opinionsbildande aktör på nätet. Särskilt nu när läsarkretsarna på webben breddas. Då står DN kvar och pratar med samma gamla personer om samma gamla saker.

De har helt enkelt hamnat efter i det politiska samtalet idag.

 

 

Belinda Olsson skapade en straw feminist

Varför är Belinda Olssons program “Fittstim – min kamp” uppbyggd kring felslutet “straw man“? Dvs de målar upp en medvetet felaktig bild av feminism och bemöter den felaktiga bilden istället för den verkliga bilden. Detta brukar i feministiska kretsar kallas “straw feminists”. Jag har brutit ned flera av sekvenserna i programmet.

När jag säger “felaktig”, menar jag då att de beskriver fältet (feminism) med en vinkel som inte alls är den som de intervjuade feministerna försöker föra fram. Dvs deras perspektiv blir helt felporträtterade, och Belinda tar inte deras uttalanden på allvar, utan anlägger sin egen version av vad de säger. Det blir en teleologisk undersökning, med andra ord, de har en färdig tes som programmet ska försöka bevisa, istället för att låta olika röster berätta ärligt om frågorna.

När jag säger “medvetet”, så menar jag att Belindas tankegångar och handlingar i avsnittet välregisserade och redigerade för att se ut att vara spontana, fast de är planerade och genomförda med medveten precision. Synd att hon inte är någon särskilt bra skådespelare.

Minuter som är inspelade i Simrishamn:
00:10 – 01:37
03:47 – 05:57
56:25 – 57:55

Minuter då Gudrun Schyman äter cupcake och lyssnar på Belinda Olsson prata:
04:24 – 05:34

Minuter då Gudrun Schyman pratar om feminism (inkluderat minuter då Belinda Olsson äter cupcake och ifrågasätter om Gudrun Schyman tycker att Sverige är ett okej land att leva i):
56:36 – 57:36

Totalt sett får Gudrun Schyman prata om feminism i mindre än en minut, trots runt 7 minuter inspelade i hennes ort.

Väldigt mycket handlar om att lyfta fram “extrema” fall av feminism, för att utmåla fältet som snävt, istället för att göra en bred beskrivning. Som Rättviseförmedlingens tråd visar, så är feminism långt mycket mer än Femen, Bara Bröst, könsneutral förskola och en cupcake-ätande Schyman.

Mellan 20:01 och 21:27 spelar Belinda in ett “videoklipp” till Ulf Lundell med en väldigt uppenbart fejkad nervositet. “Hej, Ulf… eller Uffe… eller Ulf. […] Ha det bra, kram, nej! Inte kram! Ha det bra! Hejdå”. Produktionsteamet har klistrat på texten “REC” i hörnet för att låtsas som att det är inspelat med en hemmakamera, fastän det är en professionell HD-kamera från SVT:s produktionsbolag.

Minuter inspelade på Södermalm i Stockholm:
23:06 – 29:23
De urvalda klippen är framförallt fokuserade på inledningsanföranden av pedagogen kring användandet av “hen” eller könsneutral pedagogik, men avslutar precis innan själva argumenten för pedagogiken sätter igång. Pedagogen framstår som förvirrad, flummig, etc.

26:48 – 28:04 sitter Belinda och pedagogen på golvet och “diskuterar” könsneutral pedagogik.
Belinda gör en “SVT Debatt-moderering” och byter ämne när den som talar precis kommer till kärnan i frågan (eller så klipper de bara till när Belinda byter ämne) och anlägger sitt eget perspektiv. “Men är du inte orolig för att du experimenterar med barnen?”. De själva resonerande och värderande argumenten från pedagogen kommer inte fram i intervjun, utan bara det deskriptiva, “kan ni berätta lite om vad ni gör?”.

Martin Ingvar presenteras som “professor” (auktoritetsbegrepp), men inte vad som är hans vetenskapliga disciplin (klinisk neurofysiologi). Han säger “Det är större skillnad mellan din och min hjärna för att vi är olika individer än det är stor skillnad för att du är kvinna och jag är man.” Sen förklarar han att det kan behövas justeringar av vårt samhälle [läs: exempelvis könsneutral pedagogik] för att återställa de skillnader som vår biologi har gett oss: “Vi är arv och miljö. Om vi betraktar arvet som absolut lika, och behandlar alla lika, då förstärker vi de biologiska skillnaderna. Men om vi vet att det finns små skillnader, då kan vi göra vår miljö så att de små skillnaderna inte får så stor betydelse, för att få det samhälle vi vill ha.” Med andra ord, “arv” är vår genetiska sammansättning och “miljö” är den inverkan vår omgivning har på våra oss, Martin menar att människor består av en kombination av de här komponenterna.

Det Belinda ville få ut av intervjun är belägg för att visa att det finns viktiga biologiska skillnader mellan män och kvinnor som gör det onödigt med justeringar i samhället för att göra oss likvärdiga, såsom könsneutral pedagogik, men Martins poäng är den motsatta.

Belinda gör sin egen tolkning av detta. 33:06: “Jag tänker på vad Martin sa. Att vi ska göra skillnad på tjejer och killar eftersom de föds med olika egenskaper. Men jag har själv varit med och stakat ut vägen mot det könsneutrala samhället.” 37:00 pratar hon med fyraåriga Vides ena förälder och försöker använda Martins ord så här: “Du säger att kön inte är så viktigt, men det finns annan forskning som säger att kön är JÄTTEviktigt. Är det inte som att du experimenterar med ditt barn?”. Vilket är långt ifrån vad Martin faktiskt sade. Han har inte sagt något alls (vad vi har sett) om barns könsidentitet, utan enbart om neurologiska skillnader.

38:42 – 39:45: Belinda låtsas gå ner för trapporna för att gå hem, stannar och sätter händerna för ansiktet som att hon verkligen inte kan motstå frestelsen att gå tillbaka för att fråga om Vides könsidentitet. Sen går hon upp och låtsas spontant fråga just det. “Är Vide en pojke eller flicka?”. Hon verkar tolka det som att om man inte säger vad barnet har för “kön”, så är barnet “könlöst”. Vides förälder får inte heller någon chans att ärligt argumentera för deras metoder med bokläsning m.m. Längre resonemang klipps bort.

Litteraturvetenskapsprofessorn Ebba Witt-Brattström säger att hon inte kallar sig feminist längre, och deltar inte på demonstrationer för att hon inte har Facebook. Okej…? Om det är den moderna mediala feminismen hon vill porträttera, varför då intervjua någon som inte ens tar del av den moderna mediala feminismen?

Inte en enda gång har produktionen tagit upp frågan om lika lön för lika arbete med de intervjuade feministerna. 46:20 och framåt ägnas bara åt att prata med personer som INTE kallar sig feminister om lika lön för lika arbete. Slutsatsen? Feminister bryr sig inte om löneklyftorna.

Avsnittet avslutas med Belindas “intervju med Sveriges okrönta feministiska drottning”. Gudrun Schyman hinner börja förklara att hennes verklighet skiljer sig från Belindas, att de inte använder ordet “hen” i fullmäktige i Simrishamns kommun. Hon säger att vi också måste göra upp med myten om Sverige som ett land utan ojämlikheter, och när hon ska ta sitt nästa andetag så säger Belinda: “Men är det inte ett okej land då?? Men är vi inte ett okej land för min dotter att växa upp i då?”. Gudrun Schymans avslutande ord får bli att landet är okej, men att saker kan bli bättre.

Om produktionens porträtt av det feministiska landskapet skulle stämma, så är det inte svårt att hålla med i deras slutsatser. Att feminismen skulle ha gått för långt. Men det stämmer inte. Det är en felaktig bild av det feministiska fältet, den är för snäv. I sin definition av “dagens feminism” tar den inte med HBTQ-aktivister, förortsfeminister (Street Gäris ♥), muslimska feminister, liberala feminister (ministrarna Birgitta Ohlsson och Maria Arnholm m.fl.), den samtida akademiska feministiska diskussionen (genusvetenskap, statsvetenskap etc.), manliga feminister, barnmorskeupproret, sjuksköterskestudenternas demonstrationer för högre lön m.m.

Genom att bortdefiniera alla andra feministiska rörelser från “dagens feminism”, går det lätt att säga att “det är ingen som pratar om lika lön för lika arbete”. Och det är därför Belinda Olssons program gör en felaktigt medveten tolkning av dagens feminism och det är därför programmets analys har fel.
Continue reading