Jag är bara glad om mina barn mår bra

601374_505870906754_980794960_n
Jag åt frukost hos mamma imorse. Hon berättade om konsekvenserna av skilsmässor hos flera av våra bekanta. Hur kvinnor har lämnats av sina makar, hur svårt det är att ta hand om sina barn i en sån situation.

Jag tänker på när mamma tog mig och min syster till orkesterövningarna på kommunala musikskolan i Tumba. Hur vi brukade ta bussen dit när det var mörkt ute och hon satt utanför i korridoren och väntade i två timmar innan vi kunde åka hem.

Mamma berättade om hur våra bekanta har drabbats av psykiska problem, både bland de ensamstående föräldrarna och deras barn. Hur otryggheten blandat med oupptäckta diagnoser hos barnen gör det ännu svårare. Aspergers, Adhd, dyslexi. Hur mammor tar dubbla (eller trippla) jobb för att ha råd. Hur det gör att mammor inte hinner göra någonting. Hur de inte hinner uppfostra. Hur de inte har råd. Livspusslet blir sönderslaget och mammor måste reparera det innan de ens kan lägga pusslet. Hon berättade om hur beroende till olika substanser uppstår. Hur styvföräldrar kan vara våldsamma. Hon berättade om en kärlek som har sinat, eller som inte ens var kärlek från början.

Jag tänker på när mamma tog mig och min lillasyster till kollo, läger och feriehem om somrarna, där vi kunde leka och lära oss om livet, lära oss om hur andra svenskar lever i Sverige och träffa andra barn av olika slag. För att hon skulle kunna ta det lugnt i ett par veckor. Vara sig själv. Göra det hon själv vill. Hinna. Det var på kollo jag lärde mig hur man rakar sig. Jag tänker på när mamma ordnade så vi kunde fira påsk, valborg och första maj, midsommar och jul. Jag tänker på alla jobb som mamma har haft, och sen tänker jag på alla jobb som hon har missat pga hur hon ser ut och hur hon pratar. Jag tänker på alla frukostar framför radion, vi lyssnade på Ekot och P1 Morgon, och jag tänker på hur mamma gav mig ett intresse för samhällsfrågor.

Mamma berättade om barn som blivit aggressiva, så att syskon blivit tvungna att flytta därifrån. Barn som blivit vuxna för tidigt. Förlorat barndomen. Barn som blivit slagna, och senare hamnat i missbruk. Familjen som skulle vara en plats för kärlek, som blivit en plats för misär.

Jag tänker på när mamma tog oss till en ny lägenhet i Norsborg och sa “här ska vi bo snart”. Möblerna som hon hade fått från kvinnojouren var gamla, köksbordet bestod av en planka som stod mellan två små hyllor. Med en bordsduk ser det ut som ett riktigt köksbord. Vi var lyckliga, även om det ibland kunde vara svårt för mamma. Och när min storasyster flyttade in igen. Och när vi var fyra i vår trea, och när min sjuka mormor flyttade in. Och hur vi blev vuxna och stannade kvar. Jag tänker på hur den där lägenheten alltid har varit där för oss. Egentligen är det mamma som alltid har varit där för oss.

Mamma berättade om att hon inte förstår varför de här männen inte ställer upp för sina familjer. Varför de skapar nya familjer, varför några av de bryter kontakten med sin första familj. Varför de var otrogna. Varför de nöjer sig med att betala underhåll.

Fråga mig inte om manlighet, för jag kommer inte ge dig ett svar om självständighet och styrka. För jag satt och grät på tunnelbanan när jag skrev det här.
Fråga mig inte om integration, för jag kommer inte ge dig ett svar om valfrihet och kultur. För jag har getts möjligheter som många andra inte har fått.
Fråga mig inte om fattigdom, för jag kommer inte ge dig ett svar om Afrika, Asien och Sydamerika. För jag lever i Sverige och jag vet att det inte är lätt att leva här. Man ska inte bara kunna bo här, man ska kunna leva här, på samma villkor som alla andra.

78 procent av alla ensamstående föräldrar i Sverige är mammor. De har olika situationer. Det finns också många pappor som faktiskt vill leva med sina barn, men som av olika skäl inte får. Oavsett kan vi förstå att det vi kallar kärlek inte riktigt är det som vi faktiskt ser i samhället. I praktiken är kärlek svårare att upprätthålla än vi tror. Det är aldrig som på film. Och många gånger handlar det inte alls om kärlek. Ibland handlar det om pengar. Och makt.

Jag sänkte volymen på radion för att kunna höra henne bättre. “Jag är bara glad om mina barn mår bra”, sa hon och gav mig en kram. Världens starkaste person. Jag mår bra, mamma. Jag mår bra.

Allt började med frågan “behöver du hjälp?”

image

Skulle på lunchmöte på Söder igår. När tunnelbanan var framme vid Medborgarplatsen och jag klev ur på perrongen såg jag en äldre man som låg ned på trapporna upp mot Björns Trädgård, alla gick bara förbi. Och han bara låg där.

Jag gick fram och frågade om han behövde hjälp, han mumlade fram ett ja, och jag såg att han saknade två framtänder. Han kanske lever i hemlöshet, eller så var han berusad, men uppriktigt sagt, så spelar det ingen roll, han låg ju ner och behövde hjälp.

Han sa att han skulle till Vällingby, och jag såg att han hade inte orken att ställa sig upp, så jag tog upp honom för att ta med honom till tunnelbanan mot Vällingby. Samtidigt observerades vi av lite olika främlingar som då helt plötsligt blev engagerade (som man blir när man ser att någon ANNAN hjälper) och frågade vad de kunde göra, om de kunde ringa ambulans (!) eller säga åt spärrvakten. Efter att jag förklarade att jag tar med mannen in i tåget mot Vällingby, blev främlingarna glada. “Tack”, sade en kille.

Innan Soppkök Stockholm var jag också en av dem. En av de som tackade för att andra engagerar sig. Men nu lär jag mig att ta steget ut för att hjälpa andra. Det är otroligt stort. Det betyder inte att jag springer runt hela tiden och undsätter alla som behöver hjälp, men jag tänker till oftare. Och om vi lyckas få andra att göra detsamma, då har vi faktiskt gjort skillnad.

Allt började med frågan “behöver du hjälp?”. Han svarade ja. Och jag hjälpte honom. Svårare än så är det inte.

Jag satte ned mannen i tåget och följde med till Slussen, han tackade och sade att han klarade sig resten av vägen. Han berättade att han var i Björns Trädgård för att träffa några kompisar. Jag berättade om soppköket på söndag, han tyckte det lät bra, men vi hann inte prata så mycket mer innan jag blev tvungen att gå av. Vi hann inte prata färdigt. Hoppas han klarar sig. Och att han kommer till soppköket imorgon, så att vi kan fortsätta prata. Vi hann inte prata färdigt.

Vägen är inte plogad för mig, #BästaBeatrice

2013-03-14 11.44.13

https://twitter.com/TanvirMansur/status/312119868419891200
https://twitter.com/TanvirMansur/status/312120444557881345
https://twitter.com/TanvirMansur/status/312120818425544704

[tweet 312120420780367872 hide_thread=’true’ lang=’sv’]
[tweet 312121618979749888 hide_thread=’true’ lang=’sv’]

https://twitter.com/TanvirMansur/status/312122060983910400

https://twitter.com/TanvirMansur/status/312126414172348416
https://twitter.com/TanvirMansur/status/312126718070640640
https://twitter.com/TanvirMansur/status/312126949562667008

https://twitter.com/TanvirMansur/status/312127254891229184
https://twitter.com/TanvirMansur/status/312128795517788160
https://twitter.com/TanvirMansur/status/312127892916158464
https://twitter.com/TanvirMansur/status/312129219566120960

https://twitter.com/TanvirMansur/status/312130565207908352
https://twitter.com/TanvirMansur/status/312130877096353792
https://twitter.com/TanvirMansur/status/312131509253451776

https://twitter.com/TanvirMansur/status/312131841052258305
https://twitter.com/TanvirMansur/status/312132500342333442
https://twitter.com/TanvirMansur/status/312133343208677377

https://twitter.com/TanvirMansur/status/312133645206953984
https://twitter.com/TanvirMansur/status/312134074716258304
https://twitter.com/TanvirMansur/status/312134432674967552
https://twitter.com/TanvirMansur/status/312134676150112256
https://twitter.com/TanvirMansur/status/312135592928501762
https://twitter.com/TanvirMansur/status/312136025105375232
https://twitter.com/TanvirMansur/status/312137000004231168
https://twitter.com/TanvirMansur/status/312137734691106816

Kommentar till JC om deras kvinnoförakt

Jag skrev en kommentar till JC om deras kvinnoförakt på Internationella Kvinnodagen:

Jag gick förbi två JC-butiker idag. Möttes av de här bilderna från samma kampanj. Samma sexualiserande bilder och samma slentrianmässiga kvinnoförakt.

Inget av det rimmar bra med er ambition att lyfta kvinnor på Internationella Kvinnodagen. Tvärtom. Det ni gör är att trycka ned kvinnor genom att marknadsföra kvinnors kroppar som objekt. Varför skulle jag som kille vilja köpa “killjeans” genom att ni skyltar med smala tjejer med jeansjacka och utan behå? Jag lockas inte av dessa produkter.

Det påverkar tjejers självbild, som får lära sig om vilka snedvridna kroppsideal vi har (ni har en ny produkt som på allvar heter “Size 8 Needle”!) och killars syn på tjejer som får lära sig om VILKA SNEDVRIDNA KROPPSIDEAL VI HAR.

Ni kan skylla på att marknaden är som den är. Ni kan skylla på att kommunikatörerna och PR-byrån bara gör som cheferna säger. Ni kan skylla på att konsumenterna köper det ni säljer och att det därför är det rätta. Men i själva verket är ni medvetna om att det ni gör är fel. Ni vågar inte stå upp för alla kvinnor i dagens samhälle, ni vill bara lyfta fram vissa kvinnor och trycka ned alla andra.

Så firas inte Internationella Kvinnodagen. Så firas alla andra 364 dagar på det här året. TYVÄRR.

Länkar: Läs även på Ajour och hur JC resonerar på Resumé.