Alltså är det här verkligen så bra?
En sketch som inleds med en klassisk apsång från Djungelboken och där djurexperten Jonas Wahlström kommer in med en ett litet djur, kallat Homo Turkublattus, även känd som “turk”, som han drar fram i ett koppel och förklarar hur djurarten “turkar” hänger i gäng, är aggressiva och alltid ute efter bråk. Avslutas med att Wahlström säger att det är “rea på solrosor på Hötorget” (där marknadsstånden är kända för sina högljudda försäljare med utländsk bakgrund, någon slags igenkänning för dessa “turkar”). En av “turkarna” ropar då “sisten dit är svenne!!”. Sedan går de iväg från scenen med Kung Louies sång ekandes i högtalarna.
Folk må tycka att det är roligt, men det är också en unken stereotyp som bara förstärks av populärkulturen. Det är också ett skillnadstänkande som upprätthålls, skillnaden mellan den normavvikande “invandraren” (kallad “turken” i den här sketchen och i många andra sammanhang) och den normbärande “svensken”.
Jämför även begreppen “turkdusch”, “discoturk”, och de numera ökända karaktärerna “skogsturken”, “fågelturken”, “laserturken” osv. Det räcker med att en person pratar s.k. blattesvenska för att den ska betraktas som “turk”. Och då används termen “turk” som något nedsättande.
Ja, jag kan också tycka att stereotyper är roliga. Jag kan skratta jättelänge åt dem. Det roliga med dem är ju att de är stereotyper som man känner igen. Problemet är när de förenklar så mycket och så ofta att människor tar till sig den här nidbilden som sanning.
Nu kommer någon svara “nä, men du tror väl inte på allvar att någon tror att alla med utländsk bakgrund beter sig så här pga den här sketchen??”. Nej, det gör jag inte. Men representationen av ungdomar (oftast män) med utländsk bakgrund i många sketcher, serier och filmer tillhör just den här stereotypen och sammantaget kan det bli en större del av verklighetsbilden om man inte får en nyanserad bild någonannanstansifrån. Fråga vem som helst på stan om de kan imitera en “blatte”, så kommer de troligtvis upprepa den här stereotypen – en aggressiv ung man.
Lägg även till onyanserad medierapportering kring förorter och du har förankrat en verklighetsbild av “blattekillar” hos allmänheten som inte är sann.
Kanske har jag missat sammanhanget. Kanske är det något mer i resten av avsnittet som gottgör användandet av den här stereotypen. Kanske en problematisering av hur vi hela tiden skapar olika nidbilder av olika grupper. Eller så har jag inte missat något alls.
UPPDATERING:
Jag hade faktiskt missat något, att det var en serie sketcher med stereotyper. Och där använder de ungefär samma slags språkbruk kring “djuren”. Men om det gör turkstereotypen mindre viktig att belysa eller jämförbar med de andra stereotyperna får ni bedöma.
“Homo Brattus Slickus”, “bratsgäng”:
“Homo Implantatus Blåstus”, “Slitz-brudar”:
UPPDATERING 2:
Jakob Öqvist förklarar bakgrunden och deras resonemang:
[tweet 233930396717424641 hide_thread=’true’ lang=’sv’]
[tweet 233931102803333120 hide_thread=’true’ lang=’sv’]
[tweet 233931335608188928 hide_thread=’true’ lang=’sv’]
[tweet 233935587630010369 hide_thread=’true’ lang=’sv’]
Uppdatering 3: dreadnallen skickade en upplysning:
Bra att du uppmärksammar det här! Standupscenen har en del att fundera över när det gäller benägenheten att hämta billiga poänger på sexistiska och rasistiska fördomar. Minstrel-shower bär på en inbyggd dubbeltydighet, som riskerar att stärka snarare än utmana fördomar, precis som du skriver.
När vita människor tillåter sig att obekymrat skratta åt detta väcks samma obehag i mej som inför skrockandet åt Makodes könsstympningstårta.
Det är lite samma stämning i lokalen som när någon drar ett bögskämt… “Hö hö hö, äntligen får man skratta åt sånt här”, liksom.