Saco, Sveriges akademikers centralorganisation, valde nyligen Göran Arrius till ordförande under sin extrakongress. Han inledde sin tid i ordförandestolen med ett uttalande om hur han anser att ökad lönespridning skulle hjälpa Sverige att växa då individers prestation bör vara det som avgör lönenivån, inte en strävan efter jämlika lönenivåer. Han tror på ökat fokus på individen, inte kollektivet. Och därmed verkar han inte ha mer åsikter angående låglöneyrken än att den individuella prestationen ska avgöra lönen.
Arrius kritiserades för detta och andra felprioriteringar av fem medlemmar i olika Saco-förbund på SvD Brännpunkt. Då replikerar han så här:
Jag tycker att duktiga och välutbildade lärare måste kunna göra karriär och komma upp i 50000-60000 kronor i månaden. Det skulle eleverna och i längden hela samhället tjäna på. Men i den svenska debatten finns tyvärr ett antal heliga kor. En av dem är jämlikheten. Alla ska tjäna ungefär lika mycket, bara läkare brukar i opinionsundersökningarna sticka iväg lite högre än andra.
Göran Arrius, SvD Brännpunkt
Det finns en anledning till att jämlikhet är en helig ko i den svenska debatten. För att det är en grundläggande värdering som den svenska fackrörelsen alltid stått bakom. Det är hela syftet med kollektivavtal. Att arbetstagare ska ha lika villkor på en arbetsplats. Det kan inte vara acceptabelt att tycka att jämlikhet är något som bör nedprioriteras. Den inställningen är förödande för Sveriges framtid.
Min kritik är på två punkter.
Just den incitamentstruktur som Arrius förespråkar, med för snävt prestationsbaserad lönesättning, kan leda till ökade löneklyftor. Det leder även till ett ökat fokus på vad arbetsgivaren tror är “produktivitet”, men i själva verket bara är att uppnå särskilda mätbara kriterier och inte mer. Den här typen av ekonomiska incitament gör att den totala kvaliteten på själva arbetsprestationen sänks då man enbart fokuserar på att uppnå de mätbara målen och gör det för att uppnå en hög lön, inte för att man värdesätter en högkvalitativ prestation. Det blir vad vi studenter brukar kalla “plugga för att bara klara tentan”, då enbart resultatet är viktigt, inte något annat. Kvalitet på arbetsplatsen kan vara mycket mer än det som är mätbart. En lärares prestation kan inte enbart mätas i dess elevers slutbetyg och därför är dessa mätinstrument trubbiga och i förlängningen skadliga. Det ger inte mer “omtanke i vården”, det ger ökade stressnivåer hos medarbetarna.
Den andra punkten är att jämlikhet och jämställdhet är i sig svårmätbara värden som ofta nedprioriteras till förmån för “effektivitet”. I diskussioner om rekrytering till arbetsplatser har diskriminering på arbetsmarknaden varit en het potatis. En av Göran Arrius viktigaste frågor som ordförande för Saco är invandrade akademikers etablering på arbetsmarknaden. Men när fördomar mot människor med utländsk bakgrund hos arbetsgivare blandas friskt med svårdefinierade kriterier såsom “språklig och social kompetens” kan det bli väldigt svårt för dessa akademiker att bli anställda, trots att de är oerhört kompetenta. Det som av en del anses vara “effektivt” skulle innebära att ha medarbetare som är precis likadana. Det tillfredställer ett kortsiktigt behov, men tillåter inte en organisation att utvecklas genom mångfald hos medarbetarna.
Lösningen på frågan är inte ökat fokus på individuell kompetens, det leder till likriktning i mätningen av prestationer, och ser inte mångfalden som viktig. Lösningen är att se till att höja löner för yrken där behovet finns, då följer även statusen för yrket med och då ökar även antalet personer som vill studera för att få ett sådant arbete.
I slutändan handlar jämlikhet om rättvisa. Vill vi ha ett rättvist samhälle där alla arbetande människors värde är lika, oavsett yrkeskategori, måste vi sträva efter jämlika lönenivåer.
Saco har en vision om ett kunskapssamhälle för alla. Det är dags att öka kunskapen om rättvisa och jämlikhet, hos både arbetsgivare och hos fackliga företrädare. Vi kan inte längre kompromissa om jämlikhet, det är en helig ko som måste få stanna.
UPPDATERING: Tydligen har Arrius åsikt inte så stort stöd bland Sacos medlemmar (även om den har stöd från kongressen, som är Sacos högst beslutande organ). 66% tycker löneskillnaderna är för höga. Se s. 22 i denna rapport.
Saco får stå för sig. TCO-förbunden har en annan syn på jämlikhet. Det är viktigt och ska prioriteras. Men som du skriver har inte ordföranden sina medlemmar bakom sig.
Ett möjligt undantag till den vanliga “jämnlik lönenivå”, enligt mig, är mellan olika yrken, men på ett moderat sätt. Jag är emot att bankchefer tjänar 600 gånger mer än den vanliga bankarbetaren, men en moderat löneskilnad mellan högrisk och lågrisk yrken. Byggarbetare, gruvarbetare, etc etc, där arbetet kan vara rätt hälsoskadligt, så borde lönen vara högre än för ikke-hälsoskadliga arbeten, som att jobba på kontor. Annars tycker jag faktisk att chefer borde (om vi inte tycker att dom skall tjäna lika mycket) få lägre lön än underarbetare, ty ju högre upp du är i kedjan, ju mer delegerar du arbete, och ju mindre arbete gör du själv. Vi behöver incitament att ha folk i skitjobben, dom är ju trots allt skitjobb. Status och mindre arbete för din lön är ju incitament nog för att stiga i rangen ändå. Innanför yrken så borde ju jämnlik lön gälla, självklart.